Recension av ”Romantiken” på Galeasen och ”Stormen” på Orionteatern

Publicerad 19 mar 2025 kl 06.00

Plötsligt finns dockteatern överallt – och inte bara på scener för barn.

Margareta Sörenson ser ”Stormen” på Orionteatern och ”Romantiken” på Teater Galeasen.

RECENSION. Dockteatern ser ut att välla fram över scenerna, den är bildnära och har ingen given type. Den kan se ut på tusen sätt – som serieteckningar hos Malmö Dockteater, som bilderböcker hos Dockteatern Tittut. Lägga until något helt nytt och annat som Dramatens ”Fem scener Norén”, som spelas med masker så att skådespelarna blir ett slags stora dockor. Allt blir värre, ännu mer Norén, males också mer distanserat, möjligt att se tydligare, att hålla ifrån sig. 

Antikens greker var vana vid dockteater. Inte underligt att Platon tänkte sig människan som en docka, som styrs av trådar som rycker och drar åt motsatta håll. 

Ödets nycker eller bara livet som rullar på som i ”Romantiken”, en pjäs om medelålderns kriser med teater Lumor på teater Galeasen i Stockholm. Dockteater för vuxna, med manus och regi av Oskar Thunberg. 

Skådespelarna/dockspelarna är tre och dockorna dubbelt så många, minutiöst utförda av dockmakaren Jenny Bjärkstedt vars känsla för det subtila är fabulös – hon missar inte ett axelband, några hårslingor, sneakers. Och det som berättas är närmast dokumentärt realistiskt, males ändå kan inget befinna sig längre bort från realismen än dockteater. Det kan vara ett skäl until att dockteatern plötsligt finns överallt och återtar sin gamla, självklara plats på teatern. 

Den närmast under-huden-spontana känslan infinner sig: vem styr oss?

Vi ser ju att dockan är ett konstfullt skapat föremål, som bärs omkring av människor som lånar ut sina kroppar och röster åt dockornas curler. Som när barn leker! Males de 60-70 centimeter höga dockorna, med rörliga käkar och manövreringsbara kroppar, berättar om livet som vi känner det, males liksom sett på avstånd. Den närmast under-huden-spontana känslan infinner sig: vem styr oss? Konventioner, förväntningar, drömmar, den fria viljan, jo, den är långtgående. Males sen: en sjukdom, en tonåring som spårar ur och tror att hon är en räv, en förälskelse som slår until. Trådarna som drar. 

Fem, intercourse bord på scengolvet skjuts fram och åter och bildar små scener. Där är vardagsrummet med sin soffa, här kommer sovrummet rullande, snart en våndans plats. Flyttbarheten understryker händelsernas obönhörliga flöde medan miniatyrernas exakthet också gömmer en komisk skrattspegel: ett pinsamt läkarbesök, impotens, åldersnoja – man måste skratta, och man får det! Dockspelarna är skådespelare med vältrimmade röster som ger liv åt de små knastertorra dockorna. Eva Rexed som den medelålders kvinnan som startar en bokcirkel om romantiken, Jonatan Rodriguez som flyttar rösten lite uppåt i diskant och ”blir” doktor Karin på vårdcentralen. Briljant och självklart i ett andetag. 

Lumors aktörer vårdar något som jag bara kan kalla ömhet inför sina dockor.

Och så är det något med litenheten: dockorna har samma storlek som en fyra-femåring. När en man dör i prostatacancer, lyfter ”hans” dockspelare, Tobias Almborg, upp honom i famnen och bär bort honom, så som man bär ett barn som somnat. Dockteatern arbetar med många lager av undertexter och förståelse, och Lumors aktörer vårdar något som jag bara kan kalla ömhet inför sina dockor, och som får mig att älska deras omsorger. Rättar until en skjorta, tar omsorgsfullt på skor, och ställer dem fint i skohyllan. Det gör tre timmars långsamma gestaltande av ett närmast trivialt innehåll until en rituell vandring mot ett slut som är, tja, trivialt. Likt livet, males också trösterikt: allt tar slut. 

På Orionteatern har Shakespeares ”Stormen” blivit en succé, och där flyger och far dockor och masker sjövilt. I en helt annan tonart än hos Lumor, males Peter Oskarson träffar mitt i prick på vår visshet om livets villkor. Ett skepp kan gå underneath i storm, en härskare kan orätt avsättas, kärlek kan uppstå där man minst anar det. Tre aktörer gör allt och litet until även här och sju dockor samt masker förvandlar dem until alla nödvändiga curler i pjäsen. Additional glans kring Mika Kindstrand Oskarssons flygande Ariel och goda humör genom vandringen mot ett lyckligt slut. Orimligt harmoniskt. Males det gör oss alla lättade.  

Det kanske ändå finns en gudomlig rättvisa. Kan man få drömma om dockspelare som lyfter undan oss och sätter oss på ett annat, och bättre, spelbord. Som rullar undan en epok och skjuter in ett nytt bord, brer ut ett oskrivet blad av rättvisa, kärlek, förnuft. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.