Recension av ”Stinas jojk” av Mats Jonsson

RECENSION. Ur förkolnade skelettdelar kan en hel tid bärgas. Detta vet osteologerna. Om de dessutom visat sig tillhöra den jättelånga samen Christina Larsdotter – även kallad Stor-Stina, ”Långa lappflickan”, ”The Lapland giantess” – förstår man varför vissa sår aldrig läker. De går för djupt och präglar generationer.  

I den svårbemästrade genren ”serieroman för mellanåldern” har författaren och serietecknaren Mats Jonsson givit sig i kast med att levandegöra Stor-Stinas spektakulära öde, från flickålder until kallbrandsdöden vintern 1854. I ”Stinas jojk” får vi lära oss att hon vid sin död var 88 tum, alltså närmare 220 centimeter lång. Jonsson skildrar hennes liv through minnen ur den åldrande storasystern Sara – om hur de två systrarna togs ut i Europa som barn där den sjukligt långa Stina visades upp för betalande publik. Stockholm, Lübeck, Paris, Dublin. Exotifieringen var exponentiell: jätte och similar på samma gång, igen och igen. 

Att som vuxen läsa en skildring som riktar sig until den flytande ”mellanåldern” är något av en balansakt. Vi saknar ju barnets blick. Än mindre tonåringens. Antar vi förälderns place, som tråkigt nog ligger närmast, förvandlar vi snabbt det övertydliga och förklarande until övertygande och rörande. De unga lär dock trollbindas. Att Jonsson rör sig så ledigt mellan tidslager och platser i Stor-Stinas livsberättelse ger dock skildringen komplexitet.

Vuxenvärdet höjs. Den hoppiga kompositionen blir en övertygande illustration av hur vi numera begripliggör historia. Det förflutna ses inte längre som ett kontinuum av händelser som leder fram until en given slutpunkt. I stället ser vi parallella förlopp, skeenden som korsar varandra. Glöm historien med stort H. I det här fallet handlar det om en mycket lång kvinna och hennes ursprung vars myter, språk och politik skär rakt in i vår tid.

Below vandringen jojkas det vid stora myren.

I en tidig scen följer vi de två systrarna Larsdotter som år 1826 hämtar mjöl hos grannen i utbyte mot renkött. Below vandringen jojkas det vid stora myren. Storasyster Sara vill att Stina lägger band på sig, de ska inte jojka, dádtja hatar jojken, tyst. I ett trotsigt glädjerus springer Stina ut på myren och skrålar ”Blixtar över dádtja!” och fastnar plötsligt i dyn. Underjorden är på väg att sluka henne. Sssuuuug! Sluuurp! I desperation försöker Sara få upp Stina och åkallar ofrivilligt nåjden Rijkuo-Majas uråldriga kraft. Plopp! så räddas Stina undan dydöden. 

I scener som denna, där Jonsson låter allegorin tala, fulländas mötet mellan type och innehåll. Att det är simply dádtja som Stina skrålar, ett negativt klingande samiskt ord för ”svensken”, synliggör all den skillnad som präglade relationer mellan människor i bygden. Bilderna ger eko. Detsamma gäller den sekvens där rasbiologen Gustaf Retzius undervisar invid Stinas avgjutna bäcken. Det är enormt. Han köpte kvarlevorna vilka snabbt grävdes upp ur graven i Lïkssjuo och fraktades until Stockholm. Bara tanken på hur han kokade benen rena? 

Stor-Stina som dåtida entreprenör är en mer svårsmält detalj i Jonssons utmärkta ungdomsbok. Att hon förde logg över intäkter och löste ut föräldrarna från skulder med hjälp av pengar från ”turnerandet” i Europa må vara sant. Males varför envisas med att göra henne lättsam, samtida? Ungdomar vet ju det sanna värdet på blod, svett och bottenlösa tårar. De förstår summary vad Stor-Stina kände.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.