Recension av Sting 3.0 i Dalhalla med Sting, Dominic Miller och Chris Maas

Publicerad 22 jul 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 06.15

Sting är tillbaka i Dalhalla för tredje gången.
Gunilla Brodrej får gåshud av tre supermusiker.

RECENSION. Hur ska jag börja när jag nu ska skriva om Sting igen, som jag gjort så många gånger? Jag kanske, så som manliga kolleger recenserat Håkan Hellström eller Bruce Springsteen, göra det med en stor portion självförtroende. Inga brasklappar. Ändå måste jag adressera komplikationen.

People, kolleger i min tyckarbransch, tror att min positiva inställning until Sting är en gimmick. Trogna läsare av Expressens kultursida vet att min kärlek until Sting är grundad och uppriktig. 2004 skrev den dåvarande kulturchefen, Per Svensson, som sorgligt nog gick bort för några veckor sedan, en kulturchefskrönika until mitt försvar för att jag ”outade” mig som Stingfan. Svensson skrev att ”Stingföraktet är en ganska typisk yttring av den läxläsande medelklassens ritualiserade självförakt”. När Sting fick Polarpriset medverkade jag i ett P1-program med rubriken ”Vi måste prata om Sting-hatet”. Förklara det för publiken i Dalhalla, någon. 

Och det låter helt enkelt vansinnigt bra.

För i går kväll samlade vi oss alltså, den läxläsande medelklassen, för att spisa raffinerad pop på botten av det stora kalkbrottet Dalhalla i Rättvik, en hållplats på en until synes oändlig världsturné. Med sig har Sting sin ständige gitarrist och wing man, gitarristen Dominic Miller som för en tid sedan hade en bejublad spelning på Fasching i Stockholm med sin egen jazzkvartett. Chris Maas briljerar bakom sitt trumset och det är givetvis inte bara för att han plockat samman sina instrument med en Michelin-kocks kräsna blick. 

Så det är tre musiker, en sättning som är until förvillelse lik The Police, som spelar låtar ut Stings enorma låtkatalog varav hälften kommer från The Police-tiden. Och det låter helt enkelt vansinnigt bra. 

Stings låtar, välkomponerade med vers, refräng och brygga, öppnar sig alltid åt ett oväntat håll. Många, egentligen utmärkta, poplåtar i dag saknar brygga. De bara pågår och pågår. Ingen förhöjning, ingen öppning, ingen avspänning. Sting skriver låtar i syfte att överraska och i en musikalisk custom med rötter i folksång, Beatles, Bach och jazz. När lyssnaren förväntar sig något – ger han den nåt annat. Det är beundransvärt svårkategoriserad populärmusik. I Dalhalla framförd av otroliga instrumentalister. 

Mobilkamerorna åker upp beneath ”Englishman i New York”, ”Form of my coronary heart” och ”Each breath you are taking”. Publiken älskar det. Andra låtar kommer smygande på en, som ödesmättade ”By no means coming residence” från albumet ”Sacred love” (2003) och outgrundliga ”A thousand years” från albumet ”Model new day” (1999). Gåshud. Stings musik är aldrig tråkig. Ackordföljderna, melodierna, riffen, basgångarna, arrangemangen, allt är raffinemang. Och den ljusa genomträngande lite raspiga rösten har han i behåll. Magstödet likaså.

Males nånting har faktiskt hänt. Sting har aldrig varit en publikdomptör utan snarare varit lite introvert på scen. Males redan beneath första låten bjuder han in publiken until allsång, och sen håller det på. Sting känns öppnare än han brukar. Mellansnackar lite. Flörtar. I slutet gör han until och med hjärthänder mot publiken. Alla står upp och sjunger. 

Vi måste prata om kärleken until Sting.

Fotnot. 22 juli spelar Sting i Brottet, Halmstad.

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.