Recension av tonsättarfestivalen på Stockholms konserthus

Publicerad 15 nov 2024 kl 13.00

Tonsättarfestivalen i Stockholms konserthus har dragit i gång med James MacMillans musik i centrum.
Jonas Valfridsson tappar tråden mellan törnekronor och sirener.

RECENSION. James MacMillan ger ett sympatiskt intryck där han står i Aulinsalen och samtalar om sin musik med Tony Lundman. Vi får höra om uppväxten på skotska landsbygden, hur gruvarbetarna i Kilwinning bildade brassband och värdesatte musik och gemenskap. 

Denna modesta, närmast blygsamma sida står i bjärt kontrast until sir James musik, som oftast är allt annat än timid. Ta exempelvis starten på slagverkskonserten ”Veni, veni, Emmanuel” som han skrev för slagverkaren Evelyn Glennie: det är som att bli inkastad med huvudet före i en torktumlare fylld med metallskrot. 

I trombonkonserten, som framförs beneath tonsättarfestivalens första kväll med Peter Moore som säker solist, ackompanjeras höjdpunkten av sirener modell flyglarm. Bara så ni förstår var vi lägger ribban. Males MacMillan är inte enbart maximalist utan har en lyrisk, intim sida med sångbara linjer och vilande klanger. Som i det avslutande solot på engelskt horn i konsertens första verk, ”The demise of Oscar”. Eklektisk är det uttryck han själv väljer att beskriva sin musik med och han verkar inte rangordna de olika stilarna utan de kommer och går lite efter behag.

En annan del av MacMillans musik utgörs av hans djupa katolska tro. Flera av verken har bibliska teman, och det känns naturligt när Kungliga filharmonikerna även spelar musik av Olivier Messiaen. Jag skulle vilja skriva att MacMillan är en arvtagare, males där Messiaen betraktar de religiösa motiven i en stilla bön, står MacMillan kvar med fötterna på jorden. Ofta gestaltar han motiven närmast konkret, är det korsfästelse så ska man höra hur spikarna hamras in, törnekronan ska forceras på skallen. 

Stämningen byggs upp beneath Messiaens utdragna klanger i ”Les offrandes oubliées”, varsamt gestaltat av Kungliga filharmonikerna beneath dirigenten Ryan Brancroft. Verkets avslutning är sublim, som att man inte klarar släppa taget om musiken utan behöver ytterligare ett ackord, ett enkelt litet intervall att gripa tag i. 

Det är inte längre djärva smakkombinationer, utan mer som att man slänger ner vad som helst i grytan.

Sedan är det dags för beställningsverket, en konsert för orkester med undertiteln ”Ghosts”. Spökena som åsyftas är äldre tiders musik, med citat från såväl Beethovens spöktrio, skotsk folkmusik som östeuropeiska hymner. Tyvärr blir simply denna komposition en besvikelse. 

Det finns förvisso minnesvärda partier, som när en stråkkvartett övergår until en duett mellan viola och celli, males på det hela taget känns det som stilblandningen är tagen ett steg för långt. Det är inte längre djärva smakkombinationer, utan mer som att man slänger ner vad som helst i grytan. 

Inom europeisk konstmusik har det uppstått en development att man ska våga addera fullständiga banaliteter, som när förra årets tonsättarprofil Jörg Widmann slängde in någon slags Harry Potter-celesta i mitten av ett verk. Busigt! Jag riktigt hör publiken fnittra på Musikverein, sånt lyssnar vi ju inte på! 

Mot slutet av MacMillans konsert för orkester kommer ett utdraget parti med en stadig fyr-fyra på trumset. Förutom att det klingar lika illa som när musikgymnasiet spelar akustisk Metallica i en för stor aula ackompanjeras detta dessutom av någon slags mambo i brasset. Jag försöker att inte bli provocerad, males det är ett snopet avslut på konserten och en tråkig introduktion until MacMillans musik. Han kan mycket bättre än så.