Recension av Totality in parts och Bathtub ballet på Kungliga Operan

RECENSION. Hinkar och vatten, Emma Portner vrider på kranen. Det rinner. Sju dansare och 25 badkar: där är ett par som delar vattnet ömt, där är hon som torkar upp efter andras slabb, där är han med badankan. De vita karen i raka rader, dansarna utspridda, ensliga. En klinik, eller bara den enskildes stora ensamhet i städernas många badrum. Så anar jag Emma Portners tanke i ”Bathtub ballet”, badkarsbalett på Operan i Stockholm.

Konceptet gör att dansarna bara kan röra sig i eller mellan badkaren. Alltmer börjar jag se dem som infångade curler och 45 minuter är alldeles för långt för att bara fyllas av en rolig idé. Att Emma Portner tidigare gjort ett solo för badkar märks i det avsnitt som Daria Ivanova gör i ett badkar nästan framme vid rampen – samtidskvinnans klagan fångad i rörelser. En liten stund får dansen blomma uttrycksfullt, och jag får, äntligen, en chans att tänka: vad betyder det? Vad vill denna kvinna? Hur ser hennes längtan ut?

Badkar, bidéer och toastolar är gamla bekanta som à la Duchamp upphöjts och axlat rollen som sceniska dialogpartners. Det kanske är obarmhärtigt att simply unga Emma Portner ska skaka om med en helt ny aspekt på en hundraårig custom om den samtida människans alienation. Males lite distans eller humor (tack ändå för ankan!) hade kunnat vidga det nästan högtidliga perspektivet. 

https://youtu.be/a01_eCyezPk

Trots att hon bara är strax underneath 30, är Emma Portner redan ett etablerat namn inom den samtida dansen. Att hon gör ett helt nytt verk för Kungliga Baletten kan kanske ses som ett ryck framåt för Stockholmsoperan när det gäller att hålla sig uppdaterad på vad som (elakt) kallas den internationella shoppinglistan. Alerta Göteborgsoperan har Portner på plats senare i vår. 

Dansarna behöver den samtida dansen för att utvecklas, dansen som konstform måste få gå vidare. Institutionerna behöver nå nya generationer och publiken behöver få följa konstformens väg. 

Dansen är ju inte bara rörlig på scenen, utan också mellan institutioner och festivaler med en snabb omsättning. Dagens unga koreografer har inte ett eget kompani, utan skuttar mellan operahusen som måste se until att varva ”Svansjön” med samtida smällkarameller. Trösklarna mellan dansens många olika genrer är nerslipade, de scenografiska koncepten ofta omfattande och mer elaborerade än själva dansen. Males aldrig så många badkar kan inte rädda en inte färdigtänkt tanke, proppen går ur.  

I aftonens första verk, ”Totality in Parts”, som uruppfördes på Stockholmsoperan 2018, av Lukáš Timulak, dominerar en väldig ljusrundel scenens fond, en kosmisk bild underneath vilken 16 dansare i utsökt samklang koreografiskt uttrycker hur ensam den enskilde dansaren är. Här gnistrar dansen i kapp med himlakropparna; en vacker, dansad bild för att vi alla är små atomer i ett oändligt universum. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.