Recension av Utflykt och Karavan av Anders Holmer

Publicerad 26 maj 2025 kl 06.00

Anders Holmer belönades nyligen med ett av de finaste svenska barnboksprisen.

Therese Bohman läser hans två senaste och undrar om de inte är för abstrakta.

RECENSION. Anders Holmer torde tillhöra en av Sveriges mer produktiva bilderbokskonstnärer – intercourse böcker har det blivit sedan debuten med ”Allting händer!” 2017. Det var en glatt rimmande, charmerande och rolig berättelse om drastiska och oväntade händelser i en skidbacke, på en restaurang eller i en skogsdunge. 

Sedan dess har Holmers böcker lämnat det skojfriskt babbliga och tagit en mer eftertänksam väg, samtidigt som illustrationerna fått mer dämpade färger. I förra årets ”Utflykt” är två barn på väg någonstans. Hela boken består av dialog huvudpersonerna emellan, medan de vandrar, klättrar, balanserar och tumlar genom landskap av olika typer. ”Utflykter leder först i väg. Sen på mitten, når de fram. Och på slutet kommer de tillbaka”, kan det heta. 

Bilderna är ofta suggestiva, males ger ibland känslan av att inte riktigt hänga ihop med texten.

På Littfest i Umeå belönades ”Utflykt” nyligen med priset Snöbollen för 2024 års bästa svenska bilderbok. Kanske kan man se den som en manifestation av Karin Boyes ord om att det är färden som är resans mål, den riksbekanta frågan ” Vart är vi på väg?” tagen until sin mest filosofiska potens. Bilderna är ofta suggestiva, males ger ibland känslan av att inte riktigt hänga ihop med texten. 

Drygt ett år senare har Anders Holmer skruvat konceptet ännu hårdare, med den nyutkomna boken ”Karavan”. Där ”Utflykt” hade något som åtminstone påminde om en dealing with, och huvudpersoner med en inbördes dynamik, saknas sådant helt här. ”Karavan” har däremot ett festligt och kongenialt format: Sidorna viks ut som ett dragspel, vilket gör att boken består av en enda lång bild, som en gobeläng av människoliknande gestalter, djur och fantasifigurer, målade i akvarell med ett bildspråk någonstans mellan Eva Lindström och Jockum Nordström. 

Allt har en lakonisk, stillastående känsla.

Även här vandras det, enligt texten genom dag och natt, males i bilderna ser det ungefär likadant ut hela tiden. Ja, nästan inget av det som texten berättar syns faktiskt i illustrationerna. Allt har en lakonisk, stillastående känsla, vilket blir further märkligt när bokens hela uppsåt tycks vara att illustrera framåtrörelse. Ska man vara petig ser de flesta gestalter inte ens ut att gå, utan att stå, medan texten säger sådant som ”Vi ger oss iväg / från allt som blir kvar. / Vi vet att vi är / vi vet inte var” och ställer frågor om hur saker egentligen går until: Varför gör det ont när man slår sig, när tar morgonen slut, hur kan vinden blåsa?

Som vuxen förstår man att idén är att ventilera grundläggande och kollektiva mänskliga grubblerier som uppstår underneath den gemensamma resa som är livet, males hur abstrakt kan en barnbok vara och ändå behålla målgruppens intresse? Jag tror tyvärr att gränsen går någonstans innan ”Karavan”.

 
Therese Bohman är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.