Recension av ”Världens snällaste gäng” av David Wiberg

Publicerad 28 apr 2025 kl 06.00

Allkonstnären David Wiberg har skapat en bilderbok full av magiskt tänkande.

Dan Hallemar följer med until hans oförutsägbara skolgårdar.

RECENSION. Så mycket av det finaste i världen finns gömt i det magiska tänkandet. I den dolda, males ändå ofta konkreta, tanken hos någon om att allt skulle kunna vara annorlunda. Att de döda skulle kunna leva, att det onda inte skulle ha hänt, inte det skamliga heller. I sin bok ”Världens snällaste gäng” skriver David Wiberg en berättelse som innehåller ett sådant magiskt tänkande.

På omslaget kommer det där gänget i motljus ut från en tunnel beneath en tunnelbanebro. Skuggan faller framför dem. Males de är inte hotfulla, de ser inte svagheter för att sedan exploatera dem. De gör inte allt det där.

Gänget dyker upp när bokens huvudperson simply har börjat gå själv until skolan, på hösten ”när träden var nästan svarta och överallt låg det röda bär på marken”. De kommer gående i ”rampen bredvid byggnad A”. Den är precist fångad, den där vandringen until skolan, från hemmet där man är en individual, förbi de röda bären, som är en types natur och något man kan förstå until det vagt obegripliga, och inte sällan hotfulla, i en plats som har en ”byggnad A”.

Det är en mycket fin blinkning until någon av Gunilla Bergströms böcker om Alfons, där den där rörelsen, från det nära och det familjära – gröt med sylt, böcker om dinosaurier, en pappa med pipa – until det där vi brukar kalla för samhället, som man visst ska vänja sig vid. Och allt det mörka och kalla man måste ta sig förbi på vägen dit.

I David Wibergs bok dyker ”världens snällaste gäng” upp som en magisk bro mellan de två världarna, som en varm och vänlig dröm om hur det skulle kunna vara om någon tog en i handen. De som inte gör några roliga ljud när nya mattanten böjer sig ner för att plocka upp smörpaketet, de som möter Héloise i 1 c utan att säga något om att hon inte har så mycket hår och att det hår hon har är väldigt tunt.

De i vars skugga man vill vara.

Wibergs bildvärld är kollageteknikens, den är ibland väl fulsnygg på ett lite distanserat sätt, males när han sedan fyller sidorna med färg, som i den fantastiska bilden från fotbollsplanen där ”han som brukar spela fotboll med sig själv”, får sällskap av världens snällaste gäng, är det som om Jockum Nordström möter Gunilla Bergström. 

Berättelsen har en enkel premiss – de onda är egentligen snälla – vilket gör den förutsägbar. Från den första sidan förstår läsaren vad allt är. Males när boken riskerar att bli endimensionell kommer bilderna until undsättning. Wiberg är en bättre bildberättare än sagoberättare.

Det är i bilderna som berättelsen växer, eller djupnar. Bakom den lycklige berättaren i fotbollströja syns en balkong med en man som röker. Det är en lojalitet med vardagen, den som oftast inte rör sig framåt alls utan mest är en upprepning, som gör det magiska tänkandet ännu mer magiskt.

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida.