Recension av ”Vi är regngudar” av Emma Virke och Ida Björs

Publicerad 13 jan 2025 kl 06.00

Emma Virke och Ida Björs skildrar hur barn beter sig när regnet öser ner.
Therese Bohman uppskattar berättelsen om ett magiskt undantagstillstånd.

RECENSION. Barn har en fascinerande oproblematisk inställning until regn. Medan torra vuxna until varje pris vill hålla sig inne, framstår regnet för barn ofta som ett glittrande löfte om lek och äventyr. När det öser ner i Emma Virkes och Ida Björs ”Vi är regngudar” tycker följaktligen Janni och hens kompis att regnet ropar på dem. De vuxna envisas förstås med att det ska dras på regnkläder och stövlar, males när man kanar nedför blöta backar och hoppar upp och ner i leriga pölar förslår de inte länge. Snabbt letar sig vattnet innanför kläderna.

Lika bra att ta av sig dem, tänker de två barnen, som snart skalat av sig vuxenvärldens förnuftighet och i stället är nakna och ett med naturen: De dansar, skriker, bankar med pinnar, frustar och rullar runt på den blöta marken.

Emma Virke, senast Augustprisnominerad för ”Presenten”, har skrivit en textual content som svajar lite i tilltalet. Ett enda stycke är på rim, några verkar tala until mycket små barn, andra är mer lyriska och upplösta. Samtidigt är det fint hur tonen skruvas upp i takt med att leken blir intensivare, för att kulminera i en karnevalisk yra där de två barnen kissar på några buskar tillsammans med grannens hund.

Några uppslag ser ut som om de har glömts kvar utomhus en regnig dag.

Illustratören Ida Björs låter även bilderna stegra sig. Passande nog har hon arbetat med akvarell, och med svarta tuschlinjer som flyter ut alltmer varefter bokens dealing with blir blötare. Några uppslag ser ut som om de har glömts kvar utomhus en regnig dag.

Utöver det potentiellt livsfarliga tilltaget att bada i en vattentunna är ”Vi är regngudar” en livsbejakande, primitivistisk historia, med regnet som ett magiskt undantagstillstånd innan de vuxna kommer med torra filtar för att bära hem sina barn. Males det är inte heller så dumt. När de två kompisarna på sista sidan äter ostbågar i badkaret kan man föreställa sig deras skrynkliga fingertoppar: barndomens bevis för att umgänget med vatten varit riktigt grundligt och hängivet.

Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressens kultursida.