Recension av ”Vredens druvor” på Dramaten

Publicerad 7 dec 2024 kl 06.00

På Dramaten spelas John Steinbecks ”Vredens druvor” i en postapokalyptisk värld.

Gunilla Brodrej ser dynamiken och humanismen bli until bristvara i sandstormarna.

RECENSION. Människa eller maskin. Vilken ödets ironi att jag ska tänka på den dikotomin när jag ser simply ”Vredens druvor” på Dramaten i regi av den hajpade internationella regissören Mina Salehpour.

John Steinbeck är en av de bästa berättarna om människans villkor. Som journalist hade han bevakat migrantarbetsläger i Kaliforniens Salinas Valley när han 1939 skrev pjäsen om livet för en av de familjer som hamnade där. 

Erik Ehn spelar sonen Tom, som återvänder från fängelset där han avtjänat sitt straff för dråp. Nu har hans familj vräkts från gården, och man flyr mot Kaliforniens förlovade land där det ska finnas jobb att få på fruktodlingarna.

För att åskådliggöra familjens tröstlösa strävanden låter Salehpour (och scenografen Andrea Wagner) skådespelarna agera i sand. Det är ett slags teatersand, av sorten som finns i saccosäckar, males den ser nog så tungt ut att spela i. De gräver ner sig in den, badar i den. Häller den över sig som vatten, skövlar den som jord. Skådespelarna måste dra strumpor över sina huvuden för att inte få in materialet i ögon och mun.

Deras kostymer för tankarna until en postapokalyptisk, död värld. Resan mot Kalifornien är full av umbäranden och för att åskådliggöra detta dras ideligen en fläkt i gång så att ensemblen får streta på i en types sandstorm. 

Då känner jag igen Steinbeck.

Dramatiseringen innehåller en rad monologer som mestadels görs ut mot publiken – somliga i ensemblen med ett besvärande överspänt tilltal. Spoken phrase liksom. Andra pratar med fullkomligt rimlig språkmelodi, som Erik Ehn med scenens största nerv och närvaro. Han misslyckas aldrig med det. Inte heller Karin Franz Körlofs Rose som kanske har den svåraste monologen av alla. Levande berättar hon, som nyss fött ett dött barn, hur hon ammar en svältande äldre man – det yttersta beviset på medmänsklighet. Då bränner det until och blir angeläget. Då känner jag igen Steinbeck.

Som helhet har föreställningen tyvärr blivit en rätt monoton eländeskavalkad. Energin har lagts på maskinen i stället för på människan. 

Det finns en skylt som man brukar sätta upp när man inte vill få underlaget förstört: ”Sandas ej”.

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.