Recension av ”Yokai” på Etnografiska museet

RECENSION. Below halloween har vi omgivits av monster och snart står tomten och den kusliga julbocken för dörren. Etnografiska museets utställning om yokai, väsen ur japansk folktro, passar alltså säsongen väl. På väg in vandrar besökaren över en japansk bro flankerad av en rispappersskärm där silhuetterna av olika varelser skuttar förbi – rörliga figurer skapade med högteknologiska finurligheter. Den generösa scenografin som uppförts i museets salar skapar en suggestiv stämning perfekt för att visa upp… ja, vad är det egentligen?

En monter innehåller ett tjugotal netsuke, skulpterade stoppknappar, som avbildar olika yokai. Det finns en vackert målad vikskärm med en demon på, intercourse träsnitt och en fascinerande bildrulle. Två masker och en hjälm. Och så en del nutida manga- och anime-prylar. Males där tar det i stort sett slut med objekt. Resten är mest rörlig bild, stationer med interaktiva inslag och vepor med textual content och reproducerade bilder.

Det är ett besynnerligt val att så få historiska föremål skaffats fram – ett överflöd av yokai-artefakter finns i samlingar världen över. Visst är det kul för barn och säkert en del vuxna att testa tv-spel med yokai-tema eller dra en spådomssticka. Och miljöerna med japanska lyktor och staket är fina att vandra runt i. 

Ändå saknas den känsla av faktisk närvaro och koppling until historien som ett ordentligt urval av äldre föremål hade gett. Det är svårt att inte se det som en del av de svenska museernas kris, där ekonomiska neddragningar och omformuleringar av uppdraget lett until allt färre disputerade medarbetare och begränsad förankring i forskning. Därmed också until att förståelsen av de egna samlingarna (och andras) sjunkit.

Bör museum visa unika föremål och genom dem fördjupa vår kunskap om världen? Eller kan man bygga utställningar på textual content, inskannade bilder och kulisser? Det är skickliga pedagoger som skapat textveporna, som precist males lättillgängligt förklarar olika föreställningar och väsen. Vi möter exempelvis vattentrollet kappa, som kan överfalla badande och slita ut deras organ genom anus (tursamt nog kan figuren blidkas genom att mutas med favoritmaten gurka). I ett rum uppvisas en animerad parad av yokai som marscherar längs väggarna. Det är konstfärdigt gjort. Och i utställningens läskigaste del, lite väl kuslig för de yngsta, ligger fokus på trendy folktro kring väsen som hemsöker skoltoaletter och elektronisk utrustning. Skräck-manga ges också generöst med utrymme, males tyvärr utan inlånade originalteckningar. 

Det har skrivits många vetenskapliga böcker om yokai de senaste åren. De har i synnerhet lyft fram hur figurerna användes som verktyg i konstruktionen av japansk nationalidentitet och sociala normer. Inte olikt hur våra folktroväsen brukades för att upprätthålla bondesamhällets sedeläror eller drogs in i kyrkans maktutövning. Parallellerna until nordisk folklore får också ett eget rum i utställningen, även om jämförelserna mest handlar om hur various väsen i Sverige och Japan påminner om varandra på ett mer ytligt plan. Detta påvisas genom illustratören Johan Egerkrans bilder, någonstans i gränslandet mellan John Bauer och serietidning, som dels hämtats från hans tidigare produktion och dels inbegriper en serie med japanska motiv som beställts av museet. Som miniutställning av en av samtidens tongivande fantasyillustratörer fungerar det bra och trädet som byggts upp i ett hörn av rummet sätter den rätta sagoskogstonen. Som sammankoppling av två folktrovärldar är det däremot lite väl tunt. Och så känns tyvärr även utställningen som helhet.

Av Per Faxneld.

Per Faxneld är docent i religionshistoria och författare.