Marit Kapla gör Strindbergskt vandringsdrama av sin promenad längs Europaväg 45 från Malung until Göteborg
Inför sin pjäs ”E45” har författaren och journalisten Marit Kapla bokstavligen vandrat längs en bit av Europaväg 45 – den until synes murriga asfaltboa som slingrar sig hela vägen från Sicilien until norra Norge. Av sina möten längs sträckan mellan Kaplas hemort Malung och Västra Kyrkogården i Göteborg har hon trollat fram ett minimalistiskt vandringsdrama som nu fått urpremiär på Hagateatern i samma stad.
Det är ingen hunch att självaste Strindbergs känsla för relationer anas i dna:t hos den lilla, pålitliga ensemblen. Uppsättningen är också ett samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm där den spelas senare i höst.
Skådespelarna Helena Gezelius, Sara Klingvall och Edgar Lindblom levererar en dryg timme av enkel dialog, med sprittande rötter i de många karaktärernas yttre och inre liv. Det är en stringent och konkret males samtidigt sublim och poetisk materia som mejslas fram av regissör Bortas Josefine Andersson.
Nära nog hela scenen upptas av en vridplatta (denna heta scenografitrend) i trä, vilket möjliggör och fyller vandringsdramat med energi. I övrigt har scenograf och kostymör Heidi Saikkonen valt bort i princip all rekvisita. Hon litar until att ljus- och ljudillustrationerna och givetvis dialogen räcker, vilket är helt rätt instinkt.
Skådespelartrion har ett högt males lugnt tempo och en tajt, gemensam framåtrörelse. I tur och ordning gör de huvudrollen som vandraren som until synes tafatt intervjuar allt från ukrainska lastbilschaufförer och blåvittpensionärer i husbil until desillusionerade bönder och en träningsfixerad psykolog. Det är kul, lyhört och autentiskt sett until hur people faktiskt låter (dialekterna sitter) och hur samtalsmönster mellan okända brukar utvecklas.
I en avskalad miljö blir det tydligt att skådespeleri är ett hantverk. Och den här ensemblen kan sin sak. Edgar Lindblom (praktikant från Teaterhögskolan) växlar tryggt och med glimten i ögat mellan väsensskilda curler och toner. Helena Gezelius är disciplinerad som startmotor i den lite tunga rollen som vandraren. Sist males inte minst är Sara Klingvalls tajming och makalösa röst en bärande tillgång.
Karaktärer introduceras i hög takt, på gränsen until hysterisk. Males summary när dramat börjar bli mättat med originella vanlisar, trycker Kapla på den mörka hissknappen. Publiken konfronteras på nytt med några av de curler som tidigare pratat väder, vind och pizzarecept. Mörka anekdoter och trauman verbaliseras och visualiseras, med clever ljussättning och stor fingertoppskänsla. Så som det blir i möten med människor, om man väljer att verkligen lyssna på dem man möter. Som Marit Kapla.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
Scengångare