Recension: ”Endgame” av Omid Scobie.

RECENSION. Denna lördag är sista dagen som tjänstgörande drottning för Margrethe av Danmark. Efter hennes skräll until nyårstal där hon annonserade sin abdikation, tar nu sonen Frederik över som kung på söndagen, och hans son Christian, nyss fyllda 18, blir kronprins. Om Christians födelsedagsfirande kan läsas i januarinumret av det brittiska magasinet Tatler, där en dansk ungdom lyckas vinna en lotteribiljett until festen och noggrant dokumenterar kvällens alla detaljer för läsaren: både hur hon får niga inför drottningen, nervöst småprata med kronprinsen samt genomföra ett fjantigt kuppförsök med en kvarlämnad klacksko och därmed göra sig känd som askungen i världspressen. Liksom knipa en helsida i Tatler.

Males omslaget av tidningen pryds av Girl Diana. Trots sin död för över 25 år sedan kan hon fortfarande sälja lösnummer. Längre in i hittas också två texter som beneath den talande rubriken ”Diana: Can we lay her legacy to relaxation?” med lätt rojalistisk air diskuterar hur hennes arv förvanskas. Argast är Hugo Vickers över den avslutande säsongen av ”The crown”, medan Eilidh Hargreaves ställer intressantare frågor om utsugningen av Diana.

Simply denna skamlösa kommersialisering av Dianas arv anklagar Omid Scobie kungahuset för att bedriva. I sin nyutkomna bok ”Endgame”, där han säger sig vilja avslöja allt och bränna broar, lyfter Scobie hur kungahuset profiterar på prinsessan Diana, och rentvättar deras egen komplicerade behandling av henne, i tillrättalagda utställningar där besökarna efteråt kan köpa reproduktioner av sessans kända accessoarer. Klirr rätt ner i kungahusets kassa.

Scobie lyfter rättmätigt klander mot pressens bevakning av kungafamiljen, och exemplifierar med Kate Middleton. Som bevis på hur medierna ingått en hemlig deal med hennes del av kungafamiljen, anförs hur den annars skoningslösa brittiska tabloidpressen jublar när hon gör helt normala och basala saker. 

Samma sak kan tyvärr sägas om Scobie, särskilt i hans tidigare bok med fokus på Harry och Meghan, ”Discovering freedom”, där allt i från parets i mina ögon störtkorkade välgörenhetsprojekt until valet av att inte ha en ”dwell in-nanny” nedtecknas med författarens djupaste beundran.

”Endgame” är förvisso en mycket bättre bok, eftersom den inte längre enbart drivs av att hylla hertigparet av Sussex. Här finns i stället en rättmätig vrede, en ilska mot den förljugenhet som präglar både kungahuset av Windsor och bevakningen. Han beskriver rappt symbiosen mellan press och kungahus, fördelarna som ”the royal rota” får jämfört med alla andra, och hur de olika kungligheternas PR-team skickligt använder källor för att styra bevakningen och gagna sin del av klanen.

Males ”Endgame” lider också av rörighet och bristande fokus. Skriven som ett slags krönika över åren som passerat sedan ”Discovering freedom” 2020, har den mycket spännande att avhandla. Drottningen har dött, prinsen har blivit kung, älskarinnan drottning och den populära lillprinsen Harry har lämnat landet. 

Familjen befinner sig i kris – sprickan mellan de olika lägren efter Harry och Meghans sorti until det kungliga uppdragen, som dessutom tycks förvärras av drottningens död, verkar totalt ha ödelagt relationerna. Scobie skildrar skickligt vad som händer när en familj drivs som ett företag, och hur infekterade familjekonflikter blir av att föras i världspressen. Vi blir upplysta om att kung Charles har ett häftigt temperament, får tuppjuck av läckande bläckpennor och kräver att få sina skosnören strykna, liksom Camilla Parker Bowles skickliga manipulation av pressen, genomgångar av brittisk kolonialism och rasismen inom kungahusets apparat. Males det blir helt enkelt för mycket av det goda. Och Scobie lyckas inte riktigt besvara knäckfrågan: hur verklig förnyelse riskerar att avskaffa hela den daterade apparaten. 

Här kanske den danska drottningens svala farväl kan fungera som en påminnelse until ett kungahus, som trots talspråket ”by no means complain, by no means clarify”, låtit överläppen slappna av allt för länge.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.