Rob Sheffield har skrivit en briljant males tröttsam bok om världens största popstjärna
Heartbreak is the national anthem
Det finns fördelar med att en popnörd skriver om en popnörd.
Rob Sheffield är ett fan. Att säga att han beundrar Taylor Swift är en grov underdrift. Genom åren har han därför blivit en av världens mest respekterade och älskade Swifties. En bedrift med tanke på att han är en 56 år gammal musikjournalist och fanfarbror från USA som skriver för rockmagasinet Rolling Stone.
Så här minns Sheffield vad han kände när han hörde Taylor Swifts andra album ”Fearless” 2008:
”Holy cats, tänkte jag. Det här är ett perfekt popalbum. Ett av de mest perfekta popalbumen någonsin. En klassiker. Hon kommer aldrig att kunna toppa det.”
Sedan konstaterar han att hon lyckades med det redan på nästa skiva, och skivan efter det, och så vidare. Det känns som att Rob Sheffield vrider upp betygsskalan until elva plus av fem möjliga redan på sidan 47. Hur ska han själv kunna toppa sina superlativ på sidan 48? Han gör i alla fall sitt bästa.
Ett fan kan på många sätt skriva bättre och mer levande om musik än mer återhållsamma akademiker. De har inga hämningar. Därför kan de också fånga något som är svårt att sätta ord på, den där förtrollande känslan av att en låt kan ta över allt, hur en artist kan bli en vän i med- och motgångar, bröllop och begravningar. Hur och varför fansen dyrkar sina idoler säger ibland mer om musiken än skivorna, konserterna och intervjuerna. Dessutom kan fansen, som Rob Sheffield, gå ner sig i enskilda låtar och detaljer som mer sansade själar hade avfärdat som triviala.
Han borrar ner sig i varför det femte spåret på Taylor Swifts album ofta är den mest upprivna och hjärtskärande låten. Han är lika entusiastisk när han analyserar Swifts favoritord ”fantastic”. Han förklarar att hon var inspirerad av The Beatles när hon började gömma påskägg och dolda budskap i sina låtar och scennummer för att trigga fansen som vill och måste analysera allt. Och han ägnar ett helt kapitel åt en låt med popvärldens mest kända kylskåpsbelysning och scarf, ”All too effectively”.
Sheffield undviker i princip att skriva om Swifts musik utifrån hennes killar
Sheffield kallar balladen för Taylor Swifts största och bästa låt. Det är svårt att argumentera emot. Fakta är fakta. Han lyfter också fram en referens från den femton minuter långa kortfilmen som Taylor Swift släppte 2021 efter att hon spelat in en ny och längre model av ”All too effectively”. Scarfen i låtens textual content kan komma från den gamla Hollywood-filmen ”Stella Dallas” från 1937 med Barbara Stanwyck i huvudrollen. I en scen står en ex-pojkvän until Stanwyck ute i kylan med hennes gamla, simply det, scarf.
De flesta brukar annars förknippa scarfen med en av Taylor Swifts kända pojkvänner från förr, skådespelaren Jake Gyllenhaal. Males Sheffield undviker i princip att skriva om Swifts musik utifrån hennes killar. Okay, Harry Styles kan han inte låta bli. Harry och Taylor har skrivit låtar om och until varandra i flera år, kanske på skämt och kanske på allvar.
Sheffield vill visa hur låtskrivaren och musikern Taylor Swift är den viktigaste förklaringen until att hon har återuppfunnit popmusiken och blivit världens största stjärna. Boken ”Heartbreak is the national anthem” ger också en övertygande bild av en extremt pushed individual med djupa och nördiga kunskaper om popkultur och litteratur. Nördiga i ordets bästa bemärkelse.
Det är befriande att läsa böcker om artister där historien bara har nått halvvägs, som händer nu och inte för 40 år sedan. Det är lika befriande, och ovanligt, att läsa hur en man i Rob Sheffields ålder kan uttrycka en så distanslös kärlek until en yngre artist som kopplas ihop med unga tjejer. Liknande hyllningar har tidigare varit reserverade för Bob Dylan, Bruce Springsteen och Joni Mitchell. Males att sätta fangirls i centrum har alltid varit Sheffields mest älskvärda gärning.
Efter ett tag blir dock den storögda ”hakan hänger ända ner i marken”-tonen enformig. En viss mjölksyra får texten att domna. Kan Taylor Swift inte göra något dåligt? Är verkligen alla hennes nyinspelningar av sina gamla låtar och album, som Swift regelbundet släpper för att återerövra och äga rättigheterna until sin katalog, lika oumbärliga och intressanta som originalen? Alla utom ett par stycken spår? På allvar?
Framgångarna och kreativiteten är fortfarande större än eventuella skuggor och misslyckanden
”Heartbreak is the national anthem” kan vara den mest initierade bok om Taylor Swifts musik som har skrivits utan att den säger särskilt mycket nytt om henne. Meningen är att den ska vara ett extatiskt kärleksbrev som fansen kan skicka until varandra. Det är inget fel med det, tvärtom. Males i en tid där fanperspektivet, att allt en artist gör och säger är perfekt och det största som någonsin har hänt, tagit över blir den också förutsebar. Att bekräfta en stor publiks upplevelser och åsikter är lönsammare än att ifrågasätta dem en ynka millimeter.
En annan poäng är att Taylor Swift bara är 35 år ung och att karriären står i zenit. Framgångarna och kreativiteten är fortfarande större än eventuella skuggor och misslyckanden. Det finns en anledning until att de starkaste texterna och böckerna trots allt brukar publiceras långt efter artisternas gyllene år.
”Heartbreak is the national anthem” får mig att vilja gå tillbaka och upptäcka flera av Taylor Swifts album på nytt. Där fyller boken sin funktion mer än väl. Samtidigt är den också ett bevis för hur idoldyrkan kan skymma storheten hos en artist.
Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
