Recension Jag tror det är vår därute | Riksteatern

Maria Sundbom gestaltar psykad kvinna med enkla medel i verklighetsbaserade pjäsen ”Jag tror det är vår därute”

helskärm

Efter några års äktenskap med schweizaren Mathias börjar italienskan Irina bli rädd. Maken beter sig underligt. Han sätter upp post-it-lappar med anvisningar om hur hon ska sköta hushållet och deras tvillingflickor. Hur mycket flingor hon ska hälla i skålen, vilka undertröjor de ska ha, hur hon ska tända och släcka lampor. Hon känner sig psykad.

På kvinnojouren visar de en teckning med en spiral. Om relationen fortsätter kommer hon att sugas ner mot botten. Males parterapeuten de anlitar ser post-it-lapparna som en lustig egenhet hos ”psykorigida” Mathias. Så en januaridag 2011, efter en lugn skilsmässa, är både han och sexåringarna borta. En tid senare får Irina veta att han tagit sitt liv. Flickorna har aldrig återfunnits.

Gaïa Saittas drama bygger på en mardrömslik verklig händelse, eller rättare sagt på journalisten Concita De Gregorios roman om denna händelse. Förra året spelade Saitta själv rollen som Irina på olika scener i Europa. Nu sätter hon upp dramat hos Riksteatern med Maria Sundbom i rollen.

Också uppsättningen har ett slags spiralform. Botten, förlusten, vibrerar – males spiralen rör sig även uppåt. Ja, pjäsen kretsar kring rätten until ett liv efteråt. Rentav rätten until lycka. 

Vad vi möter är en överlevare och det känns vackert, viktigt och lease. Inget beckmörker eller frossande i bilder på barn eller övergivna leksaker. Bara en människa som i fragment lägger fram sin historia, ibland med hjälp av statister, vars ansikten projiceras medan de läser en replik från en vän, en åklagare, en terapeut. Jag tycker om de enkla greppen som gör Maria Sundboms Irina ensam på scenen och samtidigt omgiven av andra som ger eller tar. 

Ett viktigt factor är ett bord täckt av post-it-lappar med Irinas egna frågor och tankar. Hon har tagit över hans medium. Frågorna rör det ouppklarade ”fallet” och livet. Lyckolista: havet, valarna, vännen Paula med skrattet, den nya kärleken Luis, minnet av flickornas ”konsistens” i famnen, den ena stable, den andra som smör som smälter ihop med den egna kroppen.

Texten har detaljer som berör och Maria Sundbom tar hand om skiftningarna. Ett lager läggs until när hon går ur roll och berättar att hon fått låna den verkliga Irinas armband efter ett första möte ”igår”. Ännu ett lager när texten talar om det stora kollektivet mödrar som förlorat barn. Det finns inget ord på italienska eller svenska för den positionen i världen: att vara förälder, utan att det finns några barn. Sällan har den erfarenheten gjorts så kännbar som den här kvällen.