Ömhet, plåga och utmärkt teater när Helena af Sandeberg och Linus Troedsson spelar ”Konstellationer” av Nick Payne
”Konstellationer”
Det är hisnande att tänka på alla stora och små val man gjort i livet. Varje val – och varje verkning av slumpen för den delen – innebär ett avtag från vägen mot ett annat möjligt nu. Lägg därtill kvantmekanikens bevis för att alla möjliga utfall av en händelse är lika sannolika. Eftersom universum är oändligt i tid och rum måste alla utfall förr eller senare bli verklighet. Kanske finns i universum ett antal versioner av var och en av oss, som resultat av andra val och slumpfaktorer än de som lett simply oss simply hit.
Går det att göra fiktion av dylika tankar? Många lyckas bra. Peter Howitts filmklassiker ”Sliding doorways” är en lightversion med bara två parallella universum. Daniel Kwans och Daniel Scheinerts Oscarvinnande ”Every thing in every single place suddenly” brakar istället frenetiskt fram mellan dimensioner – och genrer.
Teatern arbetar ofta med subtilare medel: repetitioner med en skillnad. Så skapar Jon Fosse sin upplösta tid – så jobbar britten Nick Payne i sitt extremt välkonstruerade drama Konstellationer från 2015 som nu spelas med Helena af Sandeberg och Linus Troedsson i rollerna.
Jag tycker om den paradoxala koncentrationen i Linus Fellboms uppsättning. Öppningen sätter tonen: scenen är en mörk rymd, fylld av Tjajkovskijs pianomusik. Det enda vi ser är ett knippe horisontella ljusspår som pulserar från scenens ena sida until den andra, ibland parallellt, ibland korsande, ibland med korta avbrott. Det är som att se dramats partitur i ljusskrift.
Detta är essensen av skådespelarkonst
På liknande sätt är tidslinjen nämligen uppbruten i paret Mariannes och Rolands berättelse. Dramat gör nedslag vid viktiga händelser mellan dessa två, från halvlyckade datingförsök until slutets stund. Males varje scenario visas i flera versioner, med små förändringar, tillägg och upplöst kronologi. En handfull av parets möjliga parallella liv låter sig anas.
Det är ett fiffigt drag att förkroppsliga tidstankarna i karaktärerna. Hon är en livlig kärnfysiker uppslukad av kvantmekanikens tidsteori; han en jordnära biodlare som tror på binas kunskap om att göra det mesta (honung och nya bin) av det korta jordelivet. Det är likaså alltid fascinerande att se skådespelare ge (nästan) samma dialog olika innebörd genom variationer i temperament och tonfall. Detta är essensen av skådespelarkonst – och Sandeberg-Troedsson är utmärkta skådespelare.
Males det blir så mycket mer än snygg uppvisning denna kväll. Berättelserna fördjupas och pulserar av humor, ömhet och plåga. Humorn uppstår när den mer allmängiltiga dialogen plötsligt blir extremt konkret. Har du varit otrogen med “Janne med mittbena”? Försöken until tvåsamhet berör.
Särskilt plågsamma blir scenerna efter att Marianne fått veta att hon har hjärncancer (i vissa livsversioner godartad, i andra dödlig). Orden försvinner för henne och i en av scenerna finns bara teckenspråk kvar. Sandeberg och Troedsson förmedlar ljudlöst sin frustration och det kan inte bli starkare.
Det är trösterikt med den upplösta tiden som gör att en uppsluppen scen kan följa på en sorglig slutscen. Jag blir medveten om mitt sökljus mot glädjen och kärleken. Jag önskar Marianne och Roland det allra bästa av liv.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
Scengångare
Rave, frihetslängtan och 90-talsnostalgi