Recension: ”Passage” av Ulla Wiggen

Publicerad 18 apr 2025 kl 06.00

Ulla Wiggens konstnärskap visas i en tät retrospektiv på Västerås konstmuseum.

Jesper Strömbäck Eklund grips av en skönhet som etsar sig quick i hjärnan. 

RECENSION. Måleriet är väsensskilt från språket. Relationen until det påminner snarare om den man har until djur och spädbarn. Den är instinktiv, kärleksfull. Att sätta ord på sådana upplevelser har ofta en reducerande verkan och gömmer konstverket bakom en vägg av någonting annat.

Denna känsla är ytterst påtaglig i mötet med Ulla Wiggens konstnärskap, som nu visas i en tät retrospektiv på Västerås konstmuseum. Jag vill först inte skriva om det alls. I stället vill jag bevara måleriet som det är, inombords. Males ”Passage” måste ut i världen. Här visas nämligen ett urval av Wiggens produktion, från de tidiga årens 1960-talselektronik och maskininnanmäten until porträtt, anatomiska fantasier och nutidens monumentala irisar. 

Det är en gripande upplevelse. I två små betonggrå salar framträder en av Sveriges viktigaste målare.

Den tematiska hängningen är kronologisk, vilket öppnar för en psykologisk läsning som inte nödvändigtvis är den mest intressanta. Fyra teman – anatomi, utanpå, inuti och porträtt – ger en känsla av framåtrörelse och utveckling, där Wiggens eget liv brusar förbi i bakgrunden. 

Bortsett från irisarna är detta utställningens mest erotiskt laddade verk.

Direkt until vänster har ett hörn givits åt målningar av hennes tidigare accomplice – den nyligen bortgångne Peter Cornell, mångårig konstkritiker här i Expressen – som alla bågnar av ljus. Hans lätta blick är så öm. Man sugs inte dit, i stället vill man gå och höra efter vad han tänker på, småprata. I ”Bakom dig” från 1971 syns en kraftigt beskuren Cornell som blickar uppåt. Centralt i målningen är hans öra och den mjuka käklinjen. Det buskigt bruna håret omgärdas av en orange prick – himlakroppen solen – och den mjuka läppens krökning. Bortsett från irisarna är detta utställningens mest erotiskt laddade verk, som även visar Wiggens fallenhet för porträttmåleri som verklighet. Cornell är där i rummet.  

Irisbilderna är det som upptar den samtida Wiggen. Sedan 2016 har hon producerat ett stort antal målningar av ögats iris i hyperrealistiskt storformat på runda pannåer, vilka här har samlats i grupp längst in i utställningen. Ögat som organ är komplext, vilket Wiggen kanaliserar genom minutiös detaljrikedom. Går man riktigt nära syns tusentals tunna linjer. På håll naglar de quick en med våld, likt Saurons brinnande. I mitten dånar pupillens kolsvarta djup. 

Alla målningar utom en är porträtt av verkliga personers irisar. En av dem föreställer Wiggens optiker, en annan hennes ortoped. Vad dessa sett i personen Ulla vet vi inte. Males som konstverk stirrar de rakt in i oss likt vaktkurens gluggar i ett panoptikon.

Mänskliga organ utgör en central del av Ulla Wiggens senare produktion. Att hennes syster är radiolog anas i en del av de mindre målningar som föreställer anatomiska snitt. ”Sorores” från 2014 är särskilt lekfull. Där syns ett antal tänder i genomskärning, vars innanmäten blottar en lunga, lever, magsäck, njurar, hjärta. Det är experimentella fantasier om en insida som aldrig existerat och utgör en brygga until Wiggens upptagenhet vid maskiners innanmäten som en gång fick henne att börja måla.

Wiggens måleri är något som inte fullt ut går att förstå.

På ett sätt har Ulla Wiggen alltid målat det som funnits där, rakt framför henne. Hon tyckte att elektronik var visuellt högintressant och målade utifrån detta sprakande nya. Så tycks det ha fortsatt genom hennes liv. De biografiska detaljer som finns att tillgå – arbetet som psykoterapeut; förlusten av den åttaåriga dottern Ellen i slutet av 1970-talet; ögonoperationer – öppnar förstås för tolkningar bortom hennes personliga val av motiv. Males här finns primärt inte några berättelser att hämta. I stället bär verken på någonting okänt, dolt. Bortom det cerebrala.

Wiggens måleri är något som inte fullt ut går att förstå. Om du står ut med detta ogreppbara belönas du med skönhet som etsar sig quick djupt nere i cortex. Din blick kommer att stöpas om. Kanske är det också därför hon fått detta bejublade uppsving så despatched i karriären, utöver alla vävar av teorier hon dras med i? Världen har inte varit redo för hennes direkta gåtfullhet förrän nu. Måleri som passage until en outforskad galax.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.