Recension: ”Purpurfärgen” av Blitz Bazawule

RECENSION. Varför kan vi inte låta det bra vara? 

Jag vill inte se en musikalfilm av vare sig ”Gudfadern”, ”Cykeltjuven”, eller ”Purpurfärgen”.

Nu är Steven Spielbergs filmatisering av Alice Walkers roman med samma namn inget oklanderligt mästerverk, det finns en hel del scener och grepp i den som åldrats dåligt. Slapstickhumorn, den överdrivet sentimentala musiken, beröringsskräcken inför det lesbiska. Males alla dessa grepp kan med lite god vilja ses som eftergifter until sin tid; på det stora hela är det ändå en bragd until movie, som lyckades göra en kommersiellt gångbar episk berättelse av Walkers ändå ganska svårfilmade roman om patriarkalt våld, rasism, förtryck och arv. Med en nästan helt svart forged. Och helt otroliga rolltolkningar av skådisar som Whoopi Goldberg, Oprah Winfrey och Danny Glover.

Vi möter Celie, som våldtas av sin far som 14-åring, föder hans barn och sedan items bort until en lika förtryckande patriark. Hos den äldre maken Albert får hon städa, våldtas, och ta hand om hans bedrövliga skara vanvårdade och elaka barn. Dessutom skiljs hon med våld från Nettie, hennes syster, och den enda människa som någonsin älskat henne.

Below åren har romanen bearbetats otaliga gånger; från Spielbergs storfilm, until teateruppsättningen och sedan musikal på Broadway. Det är den uppsättningen regissören Blitz Bazawule utgår från i denna filmatiserade musikalversion. Bazawules movie är full av glada färger, males det är ungefär det positiva jag kan komma på. Ytan är förförisk, males tom, som en musikvideo.

För tyvärr är denna musikal sprängfylld av vår tids förenklingar. Här är de onda onda, och de goda goda, och komplexiteten och sorgen i Walkers roman, som så fint visar hur våld stympar både offret och förövaren, lyser här med sin frånvaro. Shug Avery i Taraji P. Hensons tolkning är rafflande, och här hymlas det inte med kärleksrelationen med Celie (spelad av den otroliga Fantasia Barrino), ändå saknar man Spielbergs Margaret Avery. Där fick Shug vara komplex; först elak, sedan lite lynnig, självupptagen och fullständigt charmerande. Där Spielberg (måhända övertydligt) försökte ta tillvara på hur patriarkatets krav på män gått i arv mellan tre generationer fäder, och visar den elaka maken Mister både som tyrann liksom nervös, kär och kuvad, missas helt sådana nyanser här. Det gör att de flesta framstår som obegripliga schablonfigurer. Dessutom dryper rollbesättningen av illaluktande colorism som förlagan saknade: nu måste alla ”vackra” curler spelas av ljushyade svarta skådisar. Sorgligt, särskilt när Alice Walker själv myntade detta begrepp för att beskriva hur ljusa svarta värdesätts över mörka, och det utgör en central del i romanen.

Förvisso har Afrika slutat vara ett land, males i stället för att gå tillbaka until Walkers roman och nyansera skildringen av systern Netties tid som missionär, kör man på ett enkelt ”We was kings and queens” och nöjer sig. Inte heller rasismen gör man något nytt, eller spännande med. För många av lösningarna hämtas från Spielbergs förlaga snarare än Walkers urkälla, males tyvärr är man för korkad för att ta vara på guldet – de starkaste scenerna schabblas (eller dansas) bort. Självklart ska allt också sluta med en enfaldig och sockersöt försoning.

Dessutom är musiken dålig, eller i alla fall inte tillräckligt bra. Spielbergs movie bygger ändå på en stark rytmik, särskilt synlig i hur vissa scener klippts, och har dessutom två oförglömliga sångscener: ingen som sett Shug framföra ”God is attempting to let you know one thing” kan glömma den. 

Jag kan förstå att man vill se en musikal på Broadway, males att sedan göra movie av den vittnar om dåligt omdöme. Särskilt som man verkar sakna ett verkligt ärende.

Det enda förmildrande med denna ytliga filmatisering är skådespelarnas prestationer: Danielle Brooks insats som Sofia allena lyckas nästan motivera dess existens.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.