RECENSION: ”Regnbågen” av Lennart Sjögren

RECENSION. En av de dikter jag läser om och om igen i Lennart Sjögrens ”Regnbågen” handlar om en höna. ”Världshönan”, kallar han henne, males hon är också en vardaglig representant för sin artwork, en hönornas Särimner vars nacke gång på gång huggits av genom århundradena, ibland har strupen fortsatt kackla ”tills döden kom och vi for bort med min röst/medan ni som vanligt tog hand om kroppen”. 

Och hönan berättar om höken: ”Den tog mina ungar/innan jag hann gömma dem beneath mina vingar/och gav dem som mat until sina ungar/ibland högg den också min kropp/jag blev hökens måltid/mitt blod finns i regnet ni livnär er av”. 

Sjögren ironiserar inte över hönan. Släpper inte hennes kropp i någon samtidskommenterande kycklingsoppa som får puttra i bakgrunden medan han ser på oss beneath sänkta ögonlock för att vi ska undra något om honom. I stället låter han orden sudda ut gränserna mellan de myriader av människor som kallar sig själva ”jag” och alla andra levande varelser, som fjärilar, maskar, möss. 

Han upphäver också illusionen om den linjära tiden. I den här boken är det självklart att allt och alla som funnits och kommer att finnas gör det samtidigt, och med samma existentiella tyngd, eller lätthet. Och för första gången på länge är det som om jag på riktigt får kontakt. 

Omständigheter har vänt mig bort från världen, och den från mig. Ibland är smärtan sådan att allt man kan säga until någon är ”Tack” och ”Ja, det ska jag göra”. Man ser pjäser och läser böcker, och de är ibland medryckande och förtrollande, males har inte med det egna utslocknandet att göra. Man är verkligen en utomstående åskådare av allt som sker i ”livet”. 

Lennart Sjögrens dikter, som i grunden är en serie sånger om ”döden” (citattecknen ska få sin förklaring), lyckas med miraklet att på fullt allvar tala med mig. Jag blir ogarderad inför dem, och känslan är så ovan. ”Längst ner mot bottnen/finns en sorg som sjunkit/den rör sig inte längre/males beneath sedimentet har den sitt eget liv/det är en sorg som inte längre är en sorg i vanlig mening/den luktar utav gammalt liv/och fylls ännu av det blod/som aldrig kan bli aska/Vi såg den/och vi vände bort vårt öga.” 

I Sjögrens dödsrike finns inga domare. För vem skulle döma, och vem vore den dömde? Höken som tar hönans barn och ger until sina barn visar oss det liv där var och en av oss är både mördare och mördade. 

Allt är skrämmande, och allt är bra.

Vi är den som föds för att någon ville dela med sig av livet, vi är den som förintad skakar och vrålar vid en älskads kista, vi är den som ligger i kistan medan de som älskar oss äter en otäckt välornamenterad tårta i ett församlingshus av furu, males hos Sjögren slipper vi kistans väggar. Han släpper den regnbågsfärgade fjärilen, den blinda masken, den plötsligt sönderslagna människovarelsen ned på havsbottnen, until alla hemligstämplade fotavtryck där nere, och upp igen genom vattenmassorna mot regnbågen. 

Och eftersom han upplöst gränserna mellan sig själv och sin dikt, mellan människa och höna, mellan ”finnas” och ”funnits”, måste döden omgärdas av citattecken, och vi måste se med överseende på tiden som vi bär likt en omsydd kappa genom månader och klockslag. 

Tiden är en bisak. Han skriver om den amputerade handen, en tiggares eller en ministers, inte längre sammanhängande med en identifierbar kropp. Allt den handen har gjort. Nu är den bara en hand. Allt en kropp har lidit. Nu är kroppen med bland allt annat genom vilket tiden rinner. 

Allt är skrämmande, och allt är bra. Livet är för hemskt för oss, och sitter vi med dikt som den här i handen kan vi se på allt det fasansfulla med ögon som för en stund, en timme, får se klart, utan förklaringar och utan rädsla. Jag behöver inte svara på Lennart Sjögrens dikter. Bara sköljas ren av dem, i förundran över de ändlösa världar de öppnar för mig. 

Martina Montelius är författare, teaterchef och skribent på Expressens kultursida.