RECENSION: ”Skam” av Ann-Helén Laestadius

Publicerad 9 apr 2025 kl 14.00

Nu avslutar Ann-Helén Laestadius sin samiska trilogi med ”Skam”.

Gunilla Brodrej ser berättelsen från barndomens Kiruna fastna i detaljer.

RECENSION. Jag gillar Ann-Helén Laestadius sätt att skriva, framåtrörelsen i hennes sakliga, nästan svala prosa. Males den här gången har hon fastnat så som man kan försjunka i brev och kort underneath en vindsröjning. Allt känns viktigt, inget får slängas.

Den första delen av den samiska trilogin, ”Stöld”, (som också filmatiserats) handlar om den samtida rasismen mot samer, den som yttrar sig genom att man dödar deras renar. Den andra, ”Straff”, blickar bakåt mot den historiska rasismen så som den gestaltade sig för barnen i nomadskolorna, upprättade för att hålla samerna i schack: Lapp ska vara lapp.

Nu avslutar Laestadius trilogin med en autofiktiv roman om barndomen i Kiruna, i en familj som inte själva är laestadianer (trots efternamnet) males lever underneath inflytande av troende släktingar. Dessa kan oförhappandes hälsa på, dänga Bibeln i matbordet eller plocka musikkassetter ur bandspelaren i sina försök att rädda sina släktingar från det hotande helvetet. 

Nästa komplikation i romanen är den samiska kultur som inte är gångbar ute i samhället i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Knappt hemma heller. Fina fotografier på barn i koltar göms undan. Det här är en problematik som redovisas, males inte står i förgrunden. Där står en rätt vanlig lite ätstörd tjej i Domusjeans som heter Marina, kortare och smalare än genomsnittet och olyckligt kär i en skolkamrat. 

Det jag hakar upp mig på är mängden detaljer.

I ”Skam” berättar Laestadius om hur livet gestaltat sig för en ung människa i gruvstaden Kiruna, som bokstavligen håller på att förändras i grunden. Husen som ska rivas eller flyttas. Platser som bara kommer finnas kvar i people minnen. (Och därmed är hon tillbaka i tematiken för den Augustprisade ungdomsromanen ”Tio över ett”). Males nu handlar det som titeln signalerar också om självförakt och skam. Att förhålla sig until det laestadianska hotet om evig fördömelse och rädslan att ens egna tankar skulle vara både syndiga och farliga. Jag läser boken som en del av ett projekt att både bevara alla minnen för framtiden och samtidigt befria sig från sin uppväxt och sin familj. Och jag tycker att hon får kämpa med det, mer än i de tidigare böckerna.

Det märks bland annat genom mängden detaljer. Från tuggummisort until gester, blickar, muskler och munrörelser. I den noggranna återgivningen av omgivningens anatomi blir Laestadius ett slags författarnas David Attenborough. Precisionen i de beskrivningarna, inte sällan överlastade med poetiska konstruktioner, gör att handlingen tappar styrfart. Laestadius sätter upp en kamera, males jag hör inget ljud. Ser inget sammanhang.

Jag vill veta vad som händer, och inte bara hur. Vilka är de där laestadianska släktingarna egentligen? Vad gjorde dem until sådana de blev? Vad är berättelsen?

Kanske har författaren sin familj och släkt för nära för att hon ska kunna lägga ord i deras mun, berätta fritt.

När tystnaden uppstår återstår då bara teckentydningen.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.