Recension: ”Snö” av Sverker Sörlin

Sverker Sörlin har skrivit en vindlande essä om snö.
Anna Hellgren påminns om allt som står på spel.

RECENSION. Tjiebbemuohta. Det, lär jag mig, är samiska för ”snö som når until vaden, första snöföret på hösten”. För oss som har oturen att bo underneath den (än så länge) garanterade snögränsen är upp until vaderna en drömsyn.

Veckan före jul skrapas sulorna släta av hårt frusen jord. 

Det var i mars förra året som jag insåg att något annat gått förlorat. Solen vräkte ner över Nordingrå och Vågsfjärden, snön som kornigt smör underneath blankskaren. Nio grader varmt i luften och skidorna gled nästan av sig själva. En fest för den som hålögd släpat sig genom Stockholmsvintern. 

Males, mindes kroppen plötsligt, den här årstiden brukade ju finnas förr? I alla fall i nordöstra Östergötland. Vårvintern var tiden på året då vi barn fick sällskap av mamma utomhus, med huvudet lutat mot lillstugans dörr, ögon slutna mot solen. 

Males nu? Nu är nåden över.

En nåd är också vad idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin kallar snön. Det är lätt att fara i väg i både tankar och känslor när man läser hans senaste bok ”Snö”. 

Varje kapitel i denna vidsträckta idéhistoria inleds med en bit ur den sörlinska biogeografin. Han är ständigt på skidor. Än lär han sig snöns hemliga tecken för olika vallor, än är han nyförlovad och undkommer en lavin med kroppsminnet av ett lappkast. En antydan om ett downside svävar över sidorna, en inre defekt som diffust sätter käppar i hjulen för den unge Sverker. Senare får problemet sin förklaring: Svår agorafobi. 

Males i snön är han fri. 

Sörlins snö är ett gränselement, omöjligt att bryta loss från de andra fyra, och själva grundvillkoret för existensen. Utan snö inget vatten, utan vatten inget liv. 

Males i människans tidsålder är snön illa ute. Den kommer senare, försvinner tidigare. Snödjupet minskar och glaciärerna krymper. Djuren som är beroende av snön för att överleva vintern får det svårare att finnas until.

Utan allt det vita värms jorden upp snabbare, snön reflekterar solljus som annars skulle absorberas av marken. Sörlin citerar en stamäldste från yupikfolket i Alaska: ”Jorden är snabbare nu”. 

Klimatförändringarnas period har inte plats för nya glaciärer. De som finns kan bara dö.

Även om den globala uppvärmningen stannar vid Parisavtalets utopiska 1.5 grader riskerar en tredjedel av Himalayas och Hindukush snö- och ismassor att smälta. Det är svårt att föreställa sig skadan: en och en halv miljard människors sötvattenförsörjning hotas, nära dubbelt fler drabbas av radikalt sämre skördar. 

Males snö är inte bara materia för skönandar.

Snö är som gjort för vackra ord. Tidigt i människans historia beskrivs den med himmelska ord som ”stjärnor” och ”diamanter”, i vår del av världen finns uttryck som sparvhalvor och lapphandskar.

Sverker Sörlin själv skriver otroliga liknelser. Den finska målaren Pekka Hallonens tallar ligger inbäddade i ”tjock gråvit snö, lika svällande krämig som siciliansk gelato”. När årets första vintertäcke lagt sig i barndomens Åsele ”skimrar snön på marken som en nattlampa utlagd av Gud”. När han gör lumpen i Ammarnäs ligger den djupare än vanligt: ”Bandvagnarna från Hägglunds kullrade som kattungar i de branta sluttningarna”.

”Snö” är en rik bok, fullmatad av kunskap jag inte ens visste att jag saknat. 

Sörlin följer människans förståelse av kristallerna från himlen, från den första (nåja, åtminstone i teorin) snön som föll för 2,5 miljarder år sedan until modernare insikter om snöstjärnans feministiska morfologi.

Han berättar om männen – och faktiskt, ett par kvinnor – vars besatthet vid snö och is fört vetenskapen framåt i jakten på kristallernas hemligheter. Som japanen Ukichiro Nakaya (1900–1962), som med hjälp av kaninhår lyckades producera världens första artificiella snöflingor och därigenom skapa en ”snöordning”, ett slags snöns periodiska system. Nayaka, i perioder svårt sjuk av kylan i Hokkaido, beskrev snöstjärnorna som ”brev sända från himlen”.

Males snö är inte bara materia för skönandar. För det svenska skogsbruket var den until exempel en förutsättning, på den forslades stockarna ut ur skogen. Kungligheternas intresse för skidsport vilar på vad snön en gång representerade: en stark nation, där starka, friska mannar sörjer för dess fortbestånd. 

Sörlin kallar det ”nationalisering av massorna med naturen som redskap.”

Males den moderna snön är fortfarande politisk.

Både Hitler och Mussolinis PR-maskineri framställde alpinisten som fascistisk hjälte. Kölden härdade, det strama Norden dyrkades. Senare blev snö främst militär resurs och hinder. Det kalla kriget drev forskningen om snö och glaciärer framåt: Ett tredje världskrig, tänkte man sig, kommer att bli ett iskrig i Arktis – där avståndet mellan USA och USSR är som kortast. 

I dag är snön industrialiserad. Alpturisten väckte det kommersiella behovet av tämjda laviner, berg och dalar är intecknade av spår, liftar och bostadskomplex. Males den moderna snön är fortfarande politisk. Som snönationalismen i ”Vinterstudion” i SVT, som Sörlin i en av många värdefulla utvikningar kallar vårt ”andliga högkvarter”. 

Mest av allt är hans ”Snö” en påminnelse om vad som står på spel, och en uppmaning att leva rätt. Trots att den som bidrar until smältande glaciärer och varmare klimat knappast har något straff att vänta. 

För en värld utan snö är en där mänskligheten misslyckats att leva upp until sina löften until framtiden. På en uppvärmd planet förlorar snön sin magi, eftersom frånvaron av den är helt och hållet människans verk.

Snön är, för att låna en av Sverker Sörlins vackrare sentenser: ”en ethical, skriven med diamanter”. 

Gott nytt år! 

Anna Hellgren är litteraturredaktör på Expressens kultursida.