Recension: ”Terranauterna” av Staffan Bergwik

RECENSION. I dag är vi totalt blasé inför bilder som visar världen från ovan. Kameradrönare, Google earth, livesändande rymdstationer. Males tills nyss var ovanifrånperspektivet mer än en sensation – det var den största drömmen. Ouppnåelig. För bara en glimt krävdes bestigning av bergets topp. Eller man skissade och gissade ihop kartor. 

Det gjorde redan stenåldersmänniskorna på sina grottmålningar – vi är ett nyfiket, klåfingrigt släkte som nog alltid dragits until den hisnande ”överblickseffekten”, som idéhistorikern Staffan Bergwik kallar tillståndet i sin essäbok ”Terranauterna”. Som är en överblick i sig, av den först föreställda, omsider ritade och slutligen avfotograferade överblicken. Så rikt illustrerad och exklusivt formgiven av Studio Liljemärker att boken kan misstas för sakprosa-soffgodis – något att titta på lika mycket som läsa.

Som essäist står Staffan Bergwik helst i bakgrunden, smyger fram sina slutsatser hellre än ropar ut dem över nejderna. Males är imponerande beläst, och stilistiskt lugnt resonerande: ”Historien predikar inte för oss, den visar på komplikationer och paradoxer”.

Att summera hans berättelse om översiktens och kartläggningens utveckling från de första idéerna om kartbilder, until dagens satellitfoton, om hur världsbilden bokstavligt bidragit until att forma världen, vore lika ogörligt som att räkna upp en hel atlas. Mestadels skriver även författaren som från hög höjd. Som människoöden är kartläggarna med få undantag små prickar: övervägande manliga males alla brinnande nyfikna eller makt- och äregiriga, ofta hjälteförklarade, individer som med stor möda skapat allt skarpare och mer sammanhängande bilder av jorden.

Omsider i type av jordglober, eller georaman (pampiga utställningsbyggen av planetytan vänd ut och in) och until sist som glasplåtar tagna från riskabelt svävande luftballonger. En värld att erövra, ta i anspråk och kolonisera. De vita fläckarna var ju nämligen sällan tom vildmark, utan i regel hem för människorna som redan levde där. När alltmer av planeten fick type i bild och skrift i 1500-talets gryning öppnade det för århundraden av imperialism. Överblick är ju makt.

Fotona både bekräftar min plats, och visar dess utseende och historia från nya håll.

Males visst slår också överblickseffektens känslostorm until. Jag får en förklaring until tryggheten och glädjen i mobilens vägvisning, skogsbruksplanens skifteslinjer, katt-GPS:ens blippande markör, Lantmäteriets torra nuffror. Min fascination över två bleknade flygfoton av min oansenliga bondgård, från 1930- och 1970-talen, sätts i ett nytt ljus: fotona både bekräftar min plats, och visar dess utseende och historia från nya håll. 

Och jag fäster mig vid en gripande scen från 1985. På sin första rymdfärd rörs astronauten Don Lind starkt av planetens skönhet. Tyngdlösheten får tårvätskan att stanna kvar i ögonen. Lind får betrakta den fantastiska vyn suddigt, som ”en guppy som försöker titta ut genom ytan på akvariet”. 

Många tänkare, kartografer och höghöjdsfotografer har föreställt sig att sådana upplevelser ska väcka och stärka respekten för jorden och för mänskligheten, för hur ekosystemet och dess resurser ska bevaras och fördelas.

Males tvärtom glider överblickslusten ofta samman med begäret efter terra som i territorium. Kunskapen är svindlande vacker. Trots det ritar än i dag utplundring, invasionskrig och aggressiv nationalism framtiden.

Sven Olov Karlsson är författare och skribent på Expressens kultursidor.