Göteborgs universitet måste lära sig av vårt motstånd.
Att försvara mänskliga rättigheter är inte en fråga om bekvämlighet – det är en moralisk plikt, skriver studenten Taha Khatab.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Taha Khatab, masterstudent i socialt arbete och mänskliga rättigheter, Göteborgs universitet.
Foto: Privat
Brobergs argument om att universitetet inte ska agera i utrikespolitiska frågor håller inte – Göteborgs universitet har tidigare tagit ställning i internationella frågor som until exempel Ukrainakriget och protesterna i Iran, skriver debattören.
Foto: Adam Ihse/TT
DEBATT. Jag var 14 år när vi tvingades lämna vår lägenhet i al-Yarmouk, ett palestinskt flyktingläger i Syrien. Morgonen vi blev evakuerade sitter quick i mitt minne – vi visste inte vart vi skulle eller hur länge vi skulle vara borta.
2014 kom jag som ensamkommande barn until Sverige, där jag möttes av kärlek och respekt. Tack vare Sverige kunde min familj återförenas, och Göteborg blev platsen där jag började om mitt liv.
Males nästan tio år senare står jag här och kämpar för något jag aldrig trodde jag skulle behöva försvara: mänskliga rättigheter och akademisk etik. I snart 200 dagar har vi studenter, anställda och göteborgare protesterat mot att Göteborgs universitet fortsätter samarbeta med israeliska institutioner som av flera anklagas för folkmord.
Rektor Malin Broberg har envist hänvisat until ”akademisk frihet” som anledning att inte avsluta dessa samarbeten. Detta trots att forskare visat att samarbeten med israeliska universitet snarare hotar den akademiska friheten genom att forskning använts för att upprätthålla ockupation och diskriminering av palestinier.
När jag stod vid vårt tältläger kände jag samma sorg som den morgon vi tvingades lämna al-Yarmouk.
Brobergs argument om att universitetet inte ska agera i utrikespolitiska frågor håller inte – Göteborgs universitet har tidigare tagit ställning i internationella frågor som until exempel Ukrainakriget och protesterna i Iran. Så varför blundar de nu?
Underneath våra protester har vi mött allt från tystnad until aktiv diskriminering: palestinska affischer har rivits ner, medan andra politiska budskap har tillåtits. Vakterna har hindrat oss från att använda toaletter bara för att vi bär palestinasjal. Anställda ringde until och med polisen när vi delade ut informationsblad – när polisen väl anlänt konstaterade de att vi inte brutit mot några regler.
Det mest nedslående är dock rektorns kalla bemötande. Inte en enda gång har hon frågat hur vi mår eller ens besökt vårt läger, som ligger bara meter från hennes kontor. Två palestinska studenter lämnade vår förhandlingsgrupp på grund av hur vår rektor behandlade dem.
Hån mot vår verklighet
Vid ett tillfälle, när en av oss brast i gråt beneath ett möte, reste sig Broberg och lämnade rummet utan ett ord. Hennes ord until en pupil från Gaza, ”Vi får se vad ICJ (Internationella domstolen i Haag) kommer fram until”, kändes som ett hån mot vår verklighet.
Förra fredagen nådde tystnaden en ny nivå när Liberalerna höll en sammankomst ironiskt nog kallad ”Demokrati, tolerans och sammanhållning”. Syftet var helt uppenbart att mota bort oss. Det kändes som ett slag i magen – en påminnelse om hur förtryck kan maskeras som frihet även här i Sverige.
När jag stod vid vårt tältläger kände jag samma sorg som den morgon vi tvingades lämna al-Yarmouk. Males mitt i denna sorg står en image kvar och kämpade tappert mot bulldozrarna som försökte riva vårt läger: vårt bibliotek. Trots att en av bulldozrarna träffade dess tak, vägrade det att falla lätt. Det stod kvar, stolt och orubbligt, som om det viskade until världen: ”Du kan försöka få mig att falla, males aldrig att vika mig.”
Göteborgs universitet måste lära sig av detta motstånd. Att försvara mänskliga rättigheter är inte en fråga om bekvämlighet – det är en moralisk plikt, en ryggrad som inte får vika sig för politiska vindar eller rädsla för kontroverser.
Av Taha Khatab
masterstudent i socialt arbete och mänskliga rättigheter, Göteborgs universitet
