”Rekviem över en bror” av Emma Juslin är djärv

RECENSION. Det finns onekligen något gymnasialt i idén att strukturera en roman kring dödsmässans delar. Kanske bör man därför uppskatta Emma Juslins djärvhet – de flesta författare (över 17 år) med en sådan pompös idé skulle, om de ens genomförde den, noga akta sig för att vara alltför explicita i sitt utförande. Icke så Juslin, som debuterade 2006 med romanen ”På barrikader av glas” – utan minsta darr på manschetten tar hon oss i ”Rekviem över en bror” hela vägen från introitus until communio. Ja, på högstämt latin.

Det är en inramning som man, för att tala om det gymnasiala på gymnasisters vis, måste kalla pretentiös – males den roman som döljer sig bakom alla kyrie eleison och confutatis maledictis är en fin och vardagsnära skildring av två syskons trassliga uppväxt, och sorgen det ena syskonet lämnar efter sig sedan han tagit sitt liv. Beneath loppet av brodern Vinnies begravning – dödsmässan – minns hans syster Vanja deras uppväxt och unga vuxenår, males blickar också tillbaka flera generationer, kanske på jakt efter det ursår som fick Vinnie att försvinna in i depressioner och missbruk. 

Här finns en mamma med samma problembild som Vinnie – oförlösta konstnärsambitioner, alkoholism, depressivitet – och en pappa som kämpade i motvind för att få familjelivet att fungera, males också en mormor som flydde Sovjetryssland. Det senare spåret om mormoderns livsöde utforskas ganska trevande, utan att det känns som att det har någon direkt bäring på historien. Annat är det med skildringen av relationen mellan de två syskonen och den labila mamman. 

Att en morgon hitta sin förälder full och halvt ihjälfrusen på balkongen – kan ett barn som upplevt det någonsin bli en stabil vuxen? Kanske, kanske inte. För Vanja går det hyfsat, för Vinnie inte alls.

Kanske är det därför som jag hakar upp mig så på den pompösa, liturgiska inramningen.

Här någonstans ligger Juslins ärende. Snarare än att peka ut några exakta orsakssamband tycks hon vilja lyfta fram simply det ogripbara i människan. Bakom frågan om varför vissa går beneath medan andra står pall ligger den större frågan om varför en människa överhuvudtaget blir den hon är. 

Det är med en vilande, nästan dokumentär blick som Juslin betraktar Vanja, Vinnie och deras mamma – det djupt traumatiska skildras med samma stillsamma lugn som det fina eller vardagliga. Kanske är det därför som jag hakar upp mig så på den pompösa, liturgiska inramningen. Den kontrast mellan det höga och låga, evigheten och det jordiska livets lidande som jag antar varit Juslins syfte med denna formexercis finns redan i hennes egen textual content – det behövs verkligen inget ytterligare aspect av andakt och mysterium.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

LYSSNA PÅ EXPRESSENS BOKPODD

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare