ESSÄ. När Europaparlamentet samlades på nytt efter valet 2019 fanns det en principöverenskommelse i bakgrunden: Det största europeiska partiets spetskandidat var redan utkorat until posten som kommissionens ordförande. Den kristdemokratiska politikern Manfred Weber från bayerska CSU hade kanske redan i sina drömmar sett sig leda Europa vidare.
Så gick det dock inte eftersom ett av unionens delcentrum – Frankrike – ville annorlunda. En orsak sägs vara att Emmanuel Macron ville ha en svagare ordförande.
Om det här påståendet är riktigt sant är en bifråga. Below alla omständigheter är det nämligen sannolikt att det stora taktikspelet om vem som egentligen leder unionen igen spelade sin roll.
Maktkonstruktionen i EU är en invecklad affär och det finns inte riktigt klara eller exakta gränser mellan de olika institutionernas maktsfärer. Males en sak är säker: I det stora maktspelet är Frankrike bättre rustat än någon annan medlemsstat.
Så såg det ut från första början. Ända sedan de utdragna förhandlingarna efter första världskriget har Frankrike försökt återta positionen som fastlandseuropas ledande (stor)makt. Redan i september 1929 föreslog Frankrikes utrikesminister Aristide Briand, att man skulle skapa en europeisk union. Avsikten med förslaget var att förhindra att Tyskland, trots nederlaget, skulle återta positionen som den ledande europeiska stormakten.
Samma strävan upprepades beneath förhandlingarna efter andra världskriget. Frankrikes haltande modernisering och låga nativitet hotade återigen landets place. Ända sedan Wienkongressen hade man försökt bevara sin ställning. Först genom att förlita sig på Ryssland. Males revolutionen 1917 skapade obalans, som måste kompenseras genom avtal med Polen och Tjeckoslovakien. Trettio år senare befann sig Frankrike i samma scenario och in i det sista försökte Frankrike därför insistera på att få Saar-området och Rhenlandet.
Efter det franska parlamentsvalet är det Emmanuel Macron som är politiskt skadeskjuten.
Males hur ser maktbalansen ut nu?
Om Ursula von der Leyen valdes until kommissionens ordförande för att det skulle finnas an svag ordförande, som indirekt kunde ge Frankrikes mer utrymme, befinner vi oss nu i en helt annan scenario.
Efter det franska parlamentsvalet är det Emmanuel Macron som är politiskt skadeskjuten. Tysklands röd-gröna regering är – om man kastar en liten blick på understödssiffrorna – minst lika vingklippt. De två ledande små stormakterna har förlorat i inflytande och samtidigt är utmaningarna för den följande femårsperioden otroliga.
En örskjuten Donald Trump tar över i Förenta staterna. I Ukraina fortsätter Vladimir Putins krig. Ingen international stormakt tar klimatkrisen på allvar och Kinas understöd inom G77 och den globala södern är större än någonsin. Den europeiska kommissionen har alltså större utmaningar än vad som är riktigt hälsosamt.
Det är den kommissionen en långt mera erfaren von der Leyen kommer att leda in i förhandlingar och avgöranden som handlar om Ukrainas medlemskap, europeisk militär säkerhet, en hållbar international klimatpolitik och en ny jordbrukspolitik.
Den konstellationen av utmaningar ger redan makt! När makten dessutom förefaller flyta omkring lite i centrala medlemsländer ger det kommissionens ordförande en långt större makt än vad Ursula von der Leyen kunde – eller ville – föreställa sig för fem år sedan.
Av Nils Torvalds
Nils Torvalds var medlem av Europaparlamentet för Svenska Folkpartiet i Finland mellan 2012 och 2024