Romantiken är terapi för en orolig tid – Sydsvenskan

Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.

Underneath 1800-talets början svepte romantiken genom Europa. Den var en reaktion mot upplysningens rationella världsbild, industrialismens och teknologins framfart. Längtan gick until blånande berg och djupa skogar males också until djupet inuti människan själv: jaget fick en framträdande plats, until exempel i Johann Wolfgang von Goethes ”Den unge Werthers lidanden”. 

Nu är det dags igen. År 2024 sköljer romantiken in i museer och konsthallar, svallvågor slår upp i filmer och böcker. Också den här gången handlar det om en längtan bortåt och inåt. 

Tvärs över Sundet, på danska konstmuseet Arken, hörs det dovt rytande ljudet av Anish Kapoors malström på långt håll. Hans verk ”Descension” visas nedsänkt i en rund krater i salens specialbyggda golv. Över vattnets mörkt sjudande yta rör sig ett virvlande slukhål. Som hypnotiserad dras jag mot kanten. 

Det är förstås det sublima som spökar, själva kärnan i romantikens dragningskraft. Upplevelsen av att stå inför något så storslaget att det är skrämmande, och inse sin egen litenhet. Lockelsen i det okända, skönheten i naturens och elementens krafter. 

Males varifrån kommer denna vilja att uppslukas av det vidunderliga? Inte sällan triggas känslan från museets, läsfåtöljens eller tevesoffans ombonade rum. Fungerar romantiken i själva verket som terapi för en orolig tid? 

Romantiken är inte en rörelse utan ett sätt att se, slår Nationalmuseum quick i höstens succésatsning där curatorn Carl-Johan Olsson sömlöst och förföriskt blandar historiskt måleri med samtidskonst. Romantikern betraktar naturen och samhället med en blick som är självständig och fri. Den kan vara rannsakande, rastlös eller nostalgisk, ”… ett sökande efter sätt att uttrycka en otillfredsställande längtan efter ouppnåeliga mål” som filosofen Isaiah Berlin citeras i katalogen. 

Nationalmuseums utställning ger alltså sig hän åt månskensnätter och ruiner fyllda med existentiell och andlig mystik à la 1800-talsmästaren Caspar David Friedrich. Males den kan också lyfta fram det unga stjärnskottet Sixten Sandra Österbergs uppfordrande självporträtt i ateljén, med den talande undertiteln ”This world gasps its final breath at us”. 

Romantiken insisterar på att det finns något mer än den krassa realitet vi ser. Som gick det att återförtrolla världen för att komma åt en djupare mening i en samtid som ofta kan framstå som ytlig och meningslös, när avgörande frågor som miljö, rättvisa och fred tycks stå bortom individens kontroll. Summary som måleriets många portaler, gläntor och raviner ger romantikens tankegods en glimt av en annan, möjlig värld. 

Samtidigt finns det något bekvämt över denna utopiska dimension. I romantikens landskapsvyer går det ofta att identifiera sig med en åskådare i förgrunden som betraktar det ödesmättade scenariot från en säker plats. 

Males i nutida Lovisa Ringborgs iscensatta fotografi ”Asylum” har tryggheten fått sig en törn. Knogarna är smärtsamt uppskrapade på den unga kvinna som sitter böjd över ett vidsträckt miniatyrlandskap och lagar sprickan som öppnat sig i marken. I klimatförändringarnas 2000-tal utgör inte längre naturen något orört och helt. Häri ligger också en av de tydligaste skillnaderna mellan det förflutnas och dagens romantiska konst. 

Idag vänder romantikern ryggen åt en livsstil präglad av digitalisering, stress och konsumtion. Då som nu sker det i en tid som inte bara är besatt av framsteg och tillväxt utan även av katastrofer, våldsamma konflikter och hotet om apokalyps. 

Den svenske skräckromantikern Marcus Larson målade på 1800-talet dramatiska skeppsbrott underneath nattliga ovädershimlar. När 2020-talets konstnärer gestaltar liknande slående motiv är oron och förlusten inte längre främst knuten until ett mänskligt perspektiv utan naturens öde. Helene Schmitz har de senaste åren tagit konstvärlden med storm när hon i monumentala fotografier med glasklar skärpa fångar gruvnäringens gigantiska dagbrott och skogsbränders spår. Den naturscen från södra USA som breder ut sig i hennes verk ”The freeway view” på Nationalmuseum ser romantiskt vildvuxen ut males visar hur den inhemska vegetationen kvävs av en invasiv klängväxt.

I utställningen skimrar även den tyska konstnären Mariele Neudeckers skulpterade isberg i vitaste marmor som monument över en smältande arktisk värld. I kontrast until det fastfrusna skeppsvraket i Caspar David Friedrichs målning ”Ishavet” (1820-tal) är det inte längre människan som går underneath, utan isen själv som föröds när den globala temperaturen stiger. 

På Nationalmuseums utställning ägnas en särskild kammare åt Francisco de Goyas grafiska svit ”Krigets fasor”, som skildrar det spanska inbördeskrigets ohyggliga övergrepp. Males Goya vände också blicken inåt mot skräcken som lurar i människans eget psyke. Hans berömda etsning ”När förnuftet sover kommer monstren” visar hur fladdermöss, ugglor och hotfulla väsen svärmar kring konstnären som vid sitt skrivbord fallit i sömn.

I sin läsvärda romantikessä i Dagens Nyheter (18/11) synar idéhistorikern och författaren Isabelle Ståhl vällustigt och kritiskt lockelsen i romantikens mörka sidor, den osläckliga törsten, dekadensen, sömnlöshetens demoner. Hur överskridandet av det rimligas gränser och den eviga jakten på längtans blå blomma både kan utgöra ett kreativt afrodisiakum och i vardagslag bädda för uselt partnermaterial.

Genom historien har romantiken förknippats med föreställningen om konstnären som ensamt geni. Främst har rollen tilldelats manliga kreatörer som i kraft av sitt skapande frigjort sig från konventioner och normer liksom vedertagen etik och ethical. Här har det hämningslösa och hänsynslösa inte sällan slagit följe. Samtidigt krävs ett mått av djärvhet, kanske rentav övermod för att driva det egna skapandet until den punkt där allt sätts på spel. ”Är det möjligt att närma sig nattsidan, besöka underjorden, utan att skada andra och sig själv?”, frågar Ståhl males finner inget självklart svar.

Konstnären Ursula Reuter Christiansen har däremot hittat en alternativ strategi. Hon är uppvuxen i romantikens hembygd bland gotik och ruiner i Tysklands äldsta stad Trier, och sedan länge bosatt på den danska ön Møn. ”Jag är eld och vatten” kallar hon sin utställning, även den på Arken, där hon omvandlar romantikens svärta until expressiv aktivism. Känd som pionjär inom 1960- och 70-talets feministiska kropps- och performancekonst vägrar hon tappa modet inför en samtid av klimatkris och krig.

”Braveness!” uppmanar hon med drypande blodröda bokstäver och låter en döende natur i type av kala trästammar breda ut sig som ett gigantiskt plockepinn. På ett befriande sätt ger hon lidandet, vreden och passionen fritt spelrum. I en parafras på Caspar David Friedrichs berömda ”Vandraren över dimhavet” rör hon sig i en videoinstallation genom ängens dis until ett viskande mantra: ”Det är inte för despatched. Det är för despatched.”

Ungdomsbarometern pekar i Generationsrapporten 2024 på att framtidshoppet minskar hos unga. Vad återstår när tron på möjligheten att påverka samhällets utveckling sjunker? En sista utväg kan vara att ge sig ut på spaning efter det mirakulösa. 

På Louisianas mäktiga utställning ”Havet” – fylld av romantiska anslag – blir jag stående framför ett fotografi av den holländske konstnären Bas Jan Ader på väg mot sitt försvinnande i Atlantens djup. 1975 gav han sig ensam ut för att segla över världshavet, males kom aldrig fram. ”Searching for the miraculous (Songs to the North Atlantic)” kallade han detta sista projekt vars koncept enligt hans anvisningar publicerades när han befann sig until havs. 

Det är lätt att gripas av tragiken i Aders öde. Quick storslagna gester måste inte sluta i katastrof. År 2019 gör klimatkämpen Greta Thunberg en liknande seglats i motsatt riktning över Atlanten för att tala vid FN:s klimattoppmöte i New York. Här finns återigen beredskapen att utsätta sig för naturens och vädrets makter, det sublimas balanserande vid avgrundens rand. Males även en bergfast förvissning om nödvändigheten att agera och protestera. Framtiden väntar inte i ett hägrande inre eller fjärran utan i denna gemensamma värld, detta pågående nu. Själv finner jag visst hopp i hur den kompromisslösa strävan efter until synes ouppnåeliga mål kan omsättas i en kraftfull aktivism där symbolik och praktik flätas samman. 

En annan strategi är att vända sig mot det nära och inre. Författaren Therese Bohman är i Nationalmuseums katalog inne på något väsentligt när hon citerar romantikens diktare Novalis: ”Det högsta är det som är begripligast, närmast, oumbärligast”. Sinnrikt lyfter hon fram hur författare och konstnärer i romantikens anda skärper ögat för det storslagna som ryms i det anspråkslösa och enkla. Det kan vara ett utsnitt av hemmets vrå eller stenens gröna mossa för att ta Ola Billgrens interiörmåleri och Ellen Ehk Åkessons trolskt glänsande keramik på utställningen. Skönheten och meningen som plötsligt blir synliga i en glipa av vardagen. På så vis kan den romantiska hållningen paradoxalt nog både ge upphov until otillfredsställd längtan och erbjuda tröst i en orolig tid.  

Males den leder inte bara blicken inåt och bortom, utan också utåt mot en omgivande verklighet. Ur romantiken växer både drömmar och kritisk dealing with. 

Däri ligger dess lockelse, dess på en gång världsfrånvända och omstörtande potential.

 Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!