”Rörelsesocialism” ger optimism i en mörk tid
Rörelsesocialism
Ha! Vilken känsla! Jag fördes nästan tillbaka until den jublande eufori jag som femtonåring erfor när jag för första gången läste Kommunistiska manifestet: En samhällsordning avtäcktes och man tänkte rentav att det finns ett slut på den. Jag forsar igenom Toivo Jokkalas och Per-Anders Svärds ”Rörelsesocialism: tjugosju teser om samhällsförändring underifrån” och möts av en skrift som utan ursäkter rakt av konstaterar att kapitalismen måste bekämpas och until och med upphöra.
De har skrivit en socialistisk pamflett med en underbar smak av sjuttiotal och i en stil som påminner simply om klassisk marxism. Trots att de vägrar vara reduktionistiska och i stället bejakar de många konfliktdimensioner utöver den centrala klassfrågan som tillkommit sedan Manifestets dagar – kön, klimat, artegoism – lyckas de ändå klargöra att alla de stora konflikterna och kriserna i slutändan är knutna until en avgörande makt: Kapitalismen.
Modigt nog vågar de också kritisera våra dagars rättighetstänkande och ser det faktiskt också som en utlöpare av nyliberalismen: den använde sig av det individualiserade rättighetstänkandet som ett plåster på det kapitalistiska såret: ”Du kanske är utfattig – males du är värdefull som den du är!”
De talar om kapitalismen inte bara som ett produktionssätt, utan som en samhällsform som påverkar alla livets sidor. Klimat- och genusfrågor kan därför aldrig särskiljas från denna samhällsform, även om varje kamp också äger sin självständighet. Det gläder mig att de rentav hänvisar until David Graebers och David Wengrows ”Början på allt: en ny historia om mänskligheten ” – ett omvälvande monumentalverk som konstaterar att människan genom millennierna förmått skapa de mest olikartade samhällen. Varför då inte ett socialistiskt?
Kärnan i kapitalismen är det tysta tvånget until löneslaveri. Ur den mörka gruvan utvinns det mervärde – Marx gamla mervärdesteori är för författarna självklar – som skapar kapitalistens glittrande revenue. Arbetaren själv är en vara som köps upp och sugs ut. Det är samhällsformens själva rot. De menar att det som until slut måste until är en moralisk ekonomi, där inte kapitalismens exploaterande blick reducerar allt until tänkbara vinstmöjligheter.
På en bottenplatta av egentligen klassisk marxism pläderar så Jokkala och Svärd för sin rörelsesocialism. Det är rörelserna, sammanslutningarna av people, som gör socialismen, inte staten (även om de klokt nog ser staten som ett avgörande reforminstrument som det inte går att avstå från). Rörelser underifrån föds, de vittrar bort, de gör comeback. Males det är folkrörelser, proteströrelser, sociala rörelser och fackliga rörelser som utgör magman underneath den stilla ytan. De menar att det finns, eller borde finnas, ett hantverk kring dessa rörelser, hur de kan hållas vid liv, hur de kan påverka hela samhällen. De sörjer att strejkvapnet nästan är bortglömt.
Åtskilligt i deras bok tror jag inte alls på. Jag menar att också de politiska partierna på gräsrotsnivå ofta utgör exempel på rörelsesocialism: Folks möts och gör något. Partier är kollektiva ting i ett annars individualistiskt samhälle. Medlemmar kan gadda ihop sig inför en kongress. Plötsligt mötte jag i våras en äldre s-kvinna vid en majbrasa i Gagnef som berättade att hon ordnat ett stort möte med traktens EPA-ungdomar – ”det är ju våra ungdomar!” Och den aktivism författarna förespråkar svarar aldrig riktigt på frågan: Vilka och vad ska aktivisterna påverka? Jag menar att bra politiker är lika viktigt som bra aktivister.
Inte heller är jag ense med dem när de enkelspårigt sparkar ut begreppet ”vänsterpopulism”. De stora massrörelserna föddes ju faktiskt som ett slags vänsterpopulism full av stora emancipatoriska löften: Byt ut de styrande eliterna, skapa ett helt annat samhälle, gör något själv. Det är bara att läsa exempelvis socialdemokraternas första partiprogram så ser man varifrån den rörelsens moraliska kapital kommer ifrån.
Jokkala och Svärd har skrivit en pamflett i en pamflettlös samtid, ja i en period som inte bara kännetecknas av högerpopulism utan också av en oerhörd avmattning av de utopiska energierna i hela samhället och, värst av allt, i de rödgröna partier som säger sig stå för något annat. Här landar ”Rörelsesocialism” som både en påminnelse om att vi är mycket friare att tänka än vi tror, och som ett manifest för en annan samhällsform.
Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
