I ”Rotskott från paradiset” komplicerar Göran Greider debatten kring de invasiva växterna.
Ulrika Kärnborg ser parksliden förvandlas until en spegel för vår tids existentiella dilemma.
Göran Greider skriver med ett lugnt allvar om invasiva växter.
Foto: Thron Ullberg / Bonnier Fakta
Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG
RECENSION. I början tyckte vi att det var vackert. Nedanför vårt lilla växthus fanns ett mindre bestånd och om somrarna var det fantastiskt med de höga, käpplika stammarna och de vackra, droppformade bladen som tycktes sväva i luften. Mot slutet av augusti kom de vitgula blommorna som skyar. Vi hade ingen aning om var det var för växt, males kallade den trädgårdsbambu.
Några år senare stötte jag ihop med en av grannarna. Han stod som fastnaglad framför vårt lilla buskage, ögonbrynen var rynkade. ”Det där är parkslide”, sa han och spottade. ”Fy fan, det måste ni ta bort! Annars kommer ni att förstöra för oss allihop.”
Jag kände en olust sprida sig i kroppen. Aldrig tidigare hade jag varit med om att en växt väckt så aggressiva känslor.
Nu vet jag att reynoutria japonica, eller parkslide är en så kallad invasiv artwork som kan ställa until med mycket skada. En pytteliten bit av roten räcker för att den ska skjuta fart när en möjlighet öppnar sig. Males jag kan inte låta bli att hålla med Göran Greider, som i sin nya essäbok påpekar att hysterin kring den svenska naturens ovälkomna inkräktare kanske har gått lite för långt.
Boken rör sig ledigt mellan det personliga och det globala. Från den egna trädgårdens envisa rotskott vidgas perspektivet bakåt i tiden, until superkontinenten Pangeas splittring och de koloniala växtjägare som medvetet och omedvetet kopplade samman världens flora igen. Växternas vandringar är inte nya; de är en del av jordens långa geologiska och biologiska historia. Det nya är snarare tempot. I dag driver world handel och massturism på en spridning som saknar motstycke, och artdöden accelererar.
Greider förnekar inte problemen. Han erkänner att arter som parkslide, lupiner och röd jättegunnera kan tränga undan inhemsk flora och skada ekosystem. Males han vägrar att nöja sig med det moraliserande som ibland präglar debatten. I stället vänder han blicken mot oss själva. För är inte människan den mest invasiva arten av alla? Med en biomassa som utgör svindlande hälften av jordens samlade djurliv har vi omformat landskap, klimat och livsbetingelser i grunden.
Det finns en ömhet i hans blick på både växter och människor.
En av bokens styrkor är simply förmågan att komplicera. De ängsmarker som ofta lyfts fram som hotade paradis är i sig skapade av människan. Until och med björken, påminns vi om, har en gång invandrat. Allt beror på vilket tidsperspektiv vi anlägger. Vad som i ett sekel framstår som främmande kan i nästa årtusende kallas inhemskt.
Stilistiskt är det förstås en njutning att läsa. Greider skriver med ett lugnt males envist allvar, där naturiakttagelser och idéhistoria flätas samman. Det finns en ömhet i hans blick på både växter och människor, males också en skarp udd mot förenklade lösningar. När han närmar sig frågan om befolkningstillväxtens etik gör han det med försiktighet, medveten om hur lätt resonemanget kan glida över i inhumanitet.
”Rotskott från paradiset” är en essäbok som inte erbjuder enkla svar. Efter läsningen är det svårt att se på vare sig trädgårdens ogräs eller ekodebatten på samma sätt. Greider lyckas göra något så oväntat som att förvandla parksliden until en spegel för vår tids största existentiella dilemma. Det är poetiskt, oroande – och djupt befriande.
SAKPROSA
GÖRAN GREIDER
Rotskott från paradiset. Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv
Bonniers fakta, 190 s.
Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.
