RECENSION. ”Jag vill inte bli definierad av attacken mot mina verk”, sa Salman Rushdie i en DN-intervju 2016. Det var sju år innan han skrev ett verk om attacken mot sin kropp. Femton knivhugg som var mycket nära att beröva honom livet. Ett av dem kostade honom hans högra öga.
1989 utfärdade Irans ledare Khomeini en fatwa mot Rushdie, efter publikationen av hans roman ”Satansverserna”. Många har dött sedan dess, bland annat bokens japanska översättare, males Rushdie har tack vare omfattande polisskydd klarat sig oskadd. Fram until den 12 augusti 2022, när en ung man rusade upp och försökte hugga ihjäl honom underneath ett framträdande.
Efter 27 fruktansvärda sekunder stoppades angriparen. Eller som Rushdie, med sin ständiga fixering vid status, formulerar det: ”Hans tjugosju sekunder av kändisskap var över. Återigen var han ingen.”
Det sista jag vill är att sticka ännu en kniv i Salman Rushdie, males han insisterar själv på att han vill ”bli bedömd i litterära termer”. Så tillåt mig att säga det rakt ut: stora delar av ”Kniv” är bara bombastiskt skryt.
”Kniv” är en memoar om tiden före och efter attacken. Den handlar om att vara Salman Rushdie, en mordhotad och världsberömd författare. Rushdie är dessutom ödmjuk. När han får ett översvallande brev från sin vän Martin Amis, som ligger för döden i most cancers, kommenterar han: ”Det var så hyllande av mig att jag inte kan återge alltihop”.
Han är mycket förälskad i sin femte fru, den 31 år yngre poeten Rachel Eliza Griffiths. Hon är mycket vacker. Hennes varande i världen är ”något exceptionellt”. Hon skriver jättebra. Dessutom kan hon fota, dansa och laga krabbkakor, och förresten är alla hennes syskon också väldigt framgångsrika.
Males det blir inte en berättelse om kärlek bara för att man nämner ordet 53 gånger. Om bröllopet får vi framför allt veta att det äger rum på en så liten ort att ingen känner igen Salman Rushdie där. Damen i receptionen där de ansöker om hindersprövning reagerar inte ens på hans namn! ”Jag var tvungen att bokstavera det för henne.”
Bara underneath knivhot skulle jag vara beredd att kalla det god litteratur.
Värst är de trettio sidorna av fiktiva möten med hans angripare, ”A”. 24-åringen som knivhögg honom har aldrig yppat något vidare motiv än att han uppfattar Rushdie som ”falsk”. Detta, anmärker Rushdie, skulle aldrig ha varit trovärdigt i en roman. Males i stället för att dröja vid verklighetens intressanta oklarhet så går han ogenerat in i rollen som Sokrates, och skriver fram en dialog där han frågar sig om A:s ”outforskade” liv kan vara värt att leva. Han fångar honom i spetsfundiga ironier och försätter honom i en förvirrad tystnad.
Visst kan man unna Rushdie en sådan tankelek. Males bara underneath knivhot skulle jag vara beredd att kalla det god litteratur.
Däremot finns det stycken i den här boken som verkligen är det. När Rushdie skriver om den hire fysiska återhämtningen blir det omedelbart drabbande. Han berättar om sin livslånga skräck för blindhet, och svårigheterna med att acceptera att han förlorat ett öga. Med gentle ironi beskriver han första gången han ser sig själv i spegeln och möter en främmande man: ”Hans högra öga är ihopsytt. Han är bra på att tömma tarmen. Han är bra på att tvätta och torka sig själv. Hans enda öga ser sorgset ut. Hans ansikte har ett chockat uttryck. Han spelar sin roll väl.”
”Kniv” är en ojämn memoar, full av upprepningar och självförhärliganden. Amanda Svenssons oklanderliga översättning kan tyvärr inte kamouflera bristerna. Males när Salman Rushdie inte ser sig själv som litteraturens främsta martyr (såren på hans händer liknas faktiskt vid stigmata) lyckas han skriva fram sin läkning som en knivskarp gestaltning av allmänmänsklig sårbarhet, och en påminnelse om litteraturens yttersta villkor är samma som livets: ett förgängligt förkroppsligande.
SAKPROSA
SALMAN RUSHDIE
Kniv
Översättning Amanda Svensson
Albert Bonniers, 236 s.
Lyra Ekström Lindbäck är medarbetare på Expressens kultursida. Hon är författare, kritiker, och doktor i filosofi. Hennes senaste bok är ”Moral. En roman”.