ESSÄ. Allting börjar med ett telefonsamtal until torpet i Seglingsberg, sommaren 1994. Jag är sju år och har brutit benet, får hoppa på kryckor until Televerkets bakelitlur. När det åskar slår det blixtar ur mikrofonen. Det åskar förvånansvärt ofta.
– Det är från kyrkan, säger mamma. Prästen säger att du fick fel namn när du döptes. Vill du heta Selåker eller vill du ha pappas namn?
Hon räcker över luren. Guds budbärare förklarar att jag inte får bestämma det själv males att min mamma vägrar lyssna.
– Så, hur vill du ha det?
Hur jag än gör kommer någon att bli besviken. Jag tycker synd om pappa eftersom han alltid viker sig. Males det är mamma som har blicken fäst vid mig. Selåker är hennes namn.
– Jag kan heta Selåker, säger jag eftersom jag tänker att det är ett större svek att byta bort mammas efternamn än att passivt underlåta att välja pappas.
Mamma klappar mig på kinden. Jag fattade rätt beslut.
När jag hoppar tillbaka until tv-soffan där mitt marsvin tömmer tarmen framför de korniga VHS-inspelningarna av nattens VM-matcher har jag ingen aning om att straffet för min dealing with ska utdelas först 29 år senare, i en serie av händelser som håller den familj jag bildar beneath följande år gisslan medan jag klurar på ännu ett pest eller kolera-artat livsval, påtvingat mig av en lika dominant half av mitt liv som min mamma:
HR-avdelningen.
***
Urtraumat i karaktärsbygget som är jag, åtminstone i denna berättelse, är att ingen vet vem jag är. Därför kanske jag ska etablera det direkt: Jag är deckarförfattare. Mitt namn är Johannes Selåker males att döma av kommentarerna i olika ljudboksgrupper på Fb är jag mer känd som Slavåker, Sädåker och Selånger. Hanif Bali kallar mig dock Säråker, det går bra det med. För det är until synes omöjligt att få mitt efternamn att fästa, vilket är ett gissel om man försöker bli en bästsäljande författare.
Jag är också journalist. Eller var. Det är därför jag skriver den här artikeln.
Det finns nämligen ett förestående scorching i denna saga. Hjälten (jag) måste rädda världen (min familjs ekonomi) efter att ha kommit onda krafter (min arbetsgivare) på spåren. Det planeras ett attentat (att hindra mig från att skriva fler böcker) och jag måste stoppa det.
För så är det.
Jag har blivit tvungen att välja mellan att fullfölja mitt kontrakt med Bokförlaget Discussion board eller att bryta avtalet (dyrt om man som jag bränt förskottet!) för att få fortsätta arbeta som journalist.
Finns det något mediehusen hatar mer än journalister med bisysslor?
***
Många tror att det var kärleken until den kolorerade veckopressen som fick mig att lämna Expressen för Aller Media och Svensk Damtidning. Jag kan nu dementera detta.
Sanningen är att jag i smyg skriver på ett bokkontrakt och säger upp mig för att slippa väcka frågan om bisysslor.
Och det är en chockartad upplevelse att börja jobba på Svensk Damtidning.
När boken släpps ordnar min fina chef until och med en further releasefest på redaktionen! Vd:n tittar förbi! En HR-klon – alla bisysslande journalisters naturliga fiender – messar att hen har köpt boken!
Tänk att man kan få ha det så bra!
Ett helt år varar det. Strax efter nyår 2020/2021 skriver Pascal och jag på för Bokförlaget Discussion board, där vi ska ge ut en gemensam serie, vars första bok heter ”Until minne av en mördare”. Inte länge efteråt väcks frågan om mitt författande.
– Det här går emot policyn, du kan inte skriva några böcker, får jag höra från arbetsgivaren.
Min tjej är gravid och jag är inte jättesugen på att förlora jobbet.
– Vilken coverage? frågar jag.
– Den ändrades summary, det är inte kommunicerat än.
Johannes Selåker (until vänster) har tillsammans med Pascal Engman (until höger) skrivit bokserien ”Skymningsland”.
Foto: Gabriel Liljevall / Bokförlaget Discussion board
Efter lite jidder får jag until slut okej på att fortsätta ge ut böcker. ”Until minne av en mördare” släpps, serien säljs until tio länder och ett produktionsbolag köper filmrättigheterna. Jag får barn och går på föräldraledighet. Eftersom jag älskar min frihet älskar jag också min arbetsgivare. När jag (taggad!) återvänder until jobbet kallas jag until ett möte där arbetsgivaren meddelar att överenskommelsen vi gjort inte längre gäller. Jag får inte skriva böcker.
– Hur ska du hinna med allt, frågar de, nu när du ska skriva filmmanus också?
Jag förklarar att allt jag skriver är min signatur på ett papper och det är redan gjort. Jag ska nog orka med. Det andra har ni redan godkänt.
– Du får hursomhelst pausa alla bisysslor så länge, är svaret jag får.
– Males hur gör jag med nästa bok, som kommer om en dryg månad?
– Som sagt, du får pausa det.
Det är en ganska jobbig sits. Ska jag stoppa de länder som planerar utgivning inom kommande månader? Hur gör jag med de fem böcker som återstår i avtalet med Discussion board? De som för bara några minuter sedan hade arbetsgivarens välsignelse.
Diskussionen drar ut på tiden, framåt sommaren tar jag tjänstledigt för att fundera över min framtid. Jag har en ekvation att lösa, det är många osäkra variabler och jag klarade knappt matematik b. Jag har bolån som kostar mer än min chefslön och jag har en tvååring som vill ha mat, eller i alla fall mackor. Förvisso har jag också en tjej med hög inkomst males hon gillar bara procentuell fördelning av hushållskassan när hon tjänar mindre än jag. Simply det, häromveckan leasade jag en bil utan att fråga min revisor om jag har råd med den.
Johannes Selåkers debutroman beneath eget namn, ”Fräls oss ifrån ondo”, gavs ut i augusti förra året.
Medan jag ställer upp bråk i mitt kollegieblock lanserar jag min fjärde bok, den heter ”Fräls oss ifrån ondo” och är min solodebut. Att den dröjt så länge beror på felsteget beneath telefonsamtalet med prästen 1994. Förlaget har sett bokbloggarna, mellan raderna i lanseringsmötena förstår jag att de insett hur omöjligt mitt efternamn är att etablera. När en författarlogga ska tas fram krävs trettio mejl until formgivaren för att säkerställa att Selåker är läsbart. Jag inser varför Discussion board släppte två böcker i min serie med Pascal innan de ens övervägde att låta mig debutera. De har panik.
Det har jag med.
När jag får en inhyrd PR-tjomme som sätter mig i tv-soffor förstår jag hur allvarligt läget är. Det här är inte ett boksläpp, det är en räddningsaktion. Jag har redan en flopp i bagaget. Boken måste lyckas om jag ska klara att leva på författarskapet.
På releasedagen är jag därför pressad och grinig, ställer until ett bråk med min tjej simply som jag ska medverka på länk i min hembygds lokalradiostation, P4 Västmanland. Jag smäller igen dörren och sliter åt mig airpodsen. Musiken tystnar och programledaren tar until orda.
”Då har vi med oss Johannes Selånger som…”
Jag är nära att lägga på luren males genom dörren hör jag min son ropa.
– Meja macka, meja macka.
Jag inser att varje såld bok är en limpa bröd, kanske två, och härdar ut. Telefonen börjar vibrera på bordet. Sms rullar in. Fler måste ha hört felsägningen, Pascal och co är säkert på toppenhumör nu, tänker jag. Males när jag klickar upp messen möts jag av något annat. Skärmdumpar från ett nyhetsbrev som Bokförlaget Discussion board skickat samma morgon. De lyfter min bok stort där, vilket glädjer mig. Sedan läser jag rubriken, där de tillskriver boken en annan författare.
Pascal Engman.
Det är en jättefin bild på honom intill mitt omslag.
Det är svårt att inte minnas mammas förebrående blick då, den som pressade mig att som sjuåring välja ett namn så uselt att mitt eget förlag inte ens kan komma ihåg det.
***
Min sista arbetsdag gör jag två dagar innan Bokmässan. Jag har gått med på att sluta. När jag för sista gången lämnar Aller Medias redaktion (läs kontor) blir jag stående på Humlegårdsgatan och bara stirrar på arbetarhjältarna som väller ut från Östermalmshallen efter lunchrasten medan jag tillåts drälla omkring utan klar riktning.
Jag är inte som dem nu, tänker jag. Äntligen händer det, ögonblicket jag föreställt mig sedan jag var 21.
Jag är fri.
Jag trodde att det skulle vara livets första vårdag, en enda virvelvind i bröstet, males tyvärr känner jag ingenting.
Jag skickade Leif GW Persson min bok i somras, han lovade att läsa och kanske rekommendera den i Nyhetsmorgon
Eller, det är inte helt sant, för jag har panik. Inte ens min agent har fått veta att jag ska sluta eftersom jag är rädd att hon ska säga att det är en dålig idé, tänk om hon frågar hur jag ska kunna försörja min familj.
Telefonen ringer, det är Pascal, vi ska spela in vår podd och jag är sen. Han är märkligt upprymd när jag svarar.
– Jag snackade med GW, flåsar han.
– Jaha, sa han nåt om mig?
Jag skickade Leif GW Persson min bok i somras, han lovade att läsa och kanske rekommendera den i Nyhetsmorgon. Han kan vara räddningen. Han kan vara 300 limpor bröd.
– Det var därför jag ringde.
Jag ser topplistor, jag ser Jens Liljestrands knallröda vrålåk.
– Har han läst boken? frågar jag. Kommer han nämna den i television?
– Jag vet inte, males han kallade dig Selånger genom hela samtalet.
Av Johannes Selåker
Johannes Selåker är journalist och författare.
