s problem är i högsta grad våra

ESSÄ. ”USA har många problem simply nu. En del är också våra problem, quick vi föredrar att sticka huvudet i sanden. Om jag vore amerikan, skulle jag vara djupt upprörd över européernas otacksamhet. Särskilt fransmännen borde skämmas.”

Citatet är min fars, hämtat ur ett brev until mig beneath mitt universitetsår i USA 1967/68. I fars ögon förblev USA livet ut räddaren av Europa undan nazismen beneath andra världskriget. Kriget i Sydostasien mot världskommunismen – min far köpte helt och fullt dominoteorin – var en fortsättning på denna frihetskamp. När de Gaulle vände ryggen åt Natos militära samarbete var det ett oerhört svek.

Djupare rötter fanns until beundran för USA, i vår familj som i många andra svenskars. Min farfar emigrerade 1902, som nittonåring, stannade i fem år och jobbade som ambulerande målare. Jag har fortfarande kvar hans fackföreningsnål. Varför han kom hem vet vi inte. Kanske för att rädda gården från de försupna föräldrarna. Med i bagaget hade han i alla händelser, förutom ett basebollträ, ett engagemang i nykterhetsrörelsen, en av de folkrörelser som Alexis de Tocqueville i sin berömda studie av USA 1831 sett som ett kitt mellan stat och människor i en demokrati. Och det var nog inte bara nykterheten som fick bondpojken från Dalabyn att välja det frisinnade Folkpartiet framför småbrukarnas intresseparti, Bondeförbundet (numera Centern). Han hade fått vyer, smak på de liberala idéerna.

Det USA min far och farfar mötte var det liberala, öppna USA. Min farfar var en del av den sista stora immigrationsvågen före första världskriget, innan murarna byggdes, med immigrationslagarna 1920 och 1924. Kanske hade han slunkit igenom, lagarna var främst riktade mot asiater. Fortfarande skulle hans barnbarn år 1967 få visa upp förseglade röntgenplåtar och Wassermanprov i New Yorktullen, för att visa att hon inte förde med sig tbc och syfilis. Min far upplevde USA decennierna efter 1945, då landet för första gången slutit en bindande försvarsallians med Västeuropa. En amerikansk presidenthustru, Eleanor Roosevelt, ledde FN:s arbete med att ta fram en förklaring om mänskliga rättigheter. 

USA var idén om frihet, hopp, möjlighet. Det var landet som klivit ur Europas miserabla historia om religionsförtryck, politiskt förtryck, klassförtryck och krig. Konstitutionen var – och är fortfarande – för många amerikaner ett nästintill heligt dokument, definitivt överlägset och mer värt lydnad än FN-stadgan. För amerikavännen Olof Palme var Vietnamkriget ett ohyggligt svek mot de amerikanska ideally suited han beundrade. För min far var det ett ”problem”, det ändrade inte i grunden den ljusa bilden.

Våldet i det amerikanska samhället är ingenting nytt.

Valet av Donald Trump until USA:s president 2016, och utsikten att han väljs en gång until, är i många européers ögon obegripligt. En gång kunde ses som en blipp i kurvan, nu ställs frågan om något fundamentalt förändrats i det amerikanska samhället eller om, rentav, de krafter som drivit fram Trump alltid har funnits där och plötsligt fått utlopp? Stormningen av kongressen den 6 januari 2021 ställde frågan i blixtbelysning. 

Våldet i det amerikanska samhället är ingenting nytt. Den gamla musikalen ”West facet story” är en romantiserad model av gängkrigen i New York mellan puertoricaner, irländare och italienare. Den amerikanske författaren Don DeLillo, intervjuad av Martin Gelin i hans bok ”I morgon är jag långt härifrån”, ser vapenromantiken som något som härstammar från den amerikanska västern. 

Robert Kagan, historiker och statsvetare, går längre. Han kartlägger i boken ”Insurrection” den antiliberala custom som han hävdar löper som ett stråk genom hela den amerikanska historien vid sidan av den liberala. Kagan, mest känd för sin bok ”Of paradise and energy, där han myntade frasen ”amerikaner är från Mars, européer från Venus”, brukar räknas som en neocon, en amerikansk politisk strömning som är positiv until väpnad intervention utomlands för att hävda demokrati (Kagan stödde själv Irakkriget). Kagan var tidigare republikan, males lämnade partiet när Trump nominerades som presidentkandidat och stödde Hillary Clinton i valet 2016. Han kallar sig numera liberal i den amerikanska traditionen.

Kagan läser den amerikanska politiska historien som en 250-årig brottning mellan två radikalt skilda idéer: Den om människors jämlikhet och lika värde och den om ras och hudfärg (och i viss mån faith) som ontologiskt definierande av människan, hennes hemortsrätt och plats i samhället. Syndafallet kom redan med konstitutionen 1787.

Den skrevs av män präglade av upplysningens frihetsideal, fullt medvetna om att slaveriet i Södern stod i strid med de mäktiga orden om alla människors rätt until frihet och lycka. Kompromissen blev den så kallade trefemtedelsklausulen, som gav sydstaterna rätt att tillgodoräkna sig en del av den svarta slavbefolkningen – som saknade rösträtt – som underlag för politisk illustration. Beslutet har beskrivits som ett av de mest skamliga i USA:s historia. Det upphävdes 1868, efter inbördeskriget. Då hade redan slaveriet formellt avskaffats av kongressen den 6 december 1865. 

Slaveriets upphävande är en av milstolparna i Den stora berättelsen, den västerländska historia (med stark anglosaxisk slagsida) som lärdes ut vid de amerikanska universiteten från första världskriget until slutet av 1960-talet. Abraham Lincoln tillkännagav redan på nyårsdagen 1863, medan kriget fortfarande pågick, att ”alla människor som hölls som slavar skulle friges”. I Nationernas palats i Genève, en gång säte för Nationernas förbund (en skapelse av en annan amerikansk president, Woodrow Wilson), sitter en enorm muralmålning i svart och guld av den spanske konstnären José Maria Sert. Den framställer Lincolns tal som en landvinning för hela mänskligheten. Vilket det ju också var.

Det var en pervers användning av det dokument som skulle garantera medborgarnas frihet.

Kagan ser ursprunget until den ofta beskrivna amerikanska motviljan mot ”large authorities” som en taktik från sydstaterna att, även efter att de tvingats tillbaka in i unionen, bevara slaveriet in all however title. Medlet var en kombination av raslagar och våld. Ku klux klan mördade svarta, och även vita liberaler som tog parti mot rasismen. För att få rösta kunde svarta väljare tvingas recitera hela USA:s konstitution. Det var en pervers användning av det dokument som skulle garantera medborgarnas frihet. 

Expansionen västerut var ett sätt att lätta på trycket, grunda fler slavstater, något Nord motsatte sig. Males i Kagans ögon svek nordstaterna sitt ansvar att med tvång montera ner Söderns rasistiska strukturer. Det krävdes decennier av protester innan kongressen år 1965 antog en ny rösträttslag. Dåvarande presidenten Lyndon Johnson hyllade i sitt tal de modiga människor i den svarta medborgarrättsrörelsen som riskerat livet (och i många fall förlorat det) för de amerikanska idealen. 

Det är en av historiens ironier att Johnson som genomdrev denna betydelsefulla lag i den Vietnamprotesterande ungdomens ögon blev skurken framför andra. I Philip Roths roman ”American pastoral” är hatet mot Johnson det som får medelklasstjejen Merry att lägga en bomb beneath postkontoret i byn där hon bor. 

Kagan hävdar med bestämdhet att rasfrågan är den centrala i amerikansk politik, inte ekonomin. 1920 års val, det mest ”Trumpliknande” enligt honom, var en antiliberal tsunami riktad mot den asiatiska immigrationen. Ekonomin gick på högvarv. I dag visar opinionsundersökningar att en majoritet av vita väljare i alla samhällsklasser röstade på Trump 2016, medan icke-vita lågutbildade röstade på Clinton. 

Males det känns förenklat. Avindustrialisering är ett faktum, framför allt i det så kallade rostbältet. Philip Roth beskriver i ”American pastoral” kravallerna i Newarks svarta stadskärna i augusti 1967. De började med att en svart man greps och misshandlades av polis. Males de handlade också om jobb. Roths huvudperson är en liberal affärsman som i det längsta försökt undvika att som alla andra flytta produktionen utomlands.

Han trodde inte att vita och svarta kunde leva tillsammans.

Newark ligger i norr, i delstaten New Jersey. Där ligger också mitt amerikanska universitet. I Madison, en idyllisk trädgårdsstad med smeknamnet Rose metropolis, döpt efter en av USA:s grundlagsfäder. James Madison var som Thomas Jefferson slavägare. Han trodde inte att vita och svarta kunde leva tillsammans. Och det behövde de inte heller göra år 1967 i Madison. Staden var en av de små förorter dit den vita medelklassen flydde när svarta började flytta in i förslummade stadskärnor. Det var bara två och en halv mil until Newark, males det var en annan värld. Universitetet hade grundats 1867 av metodister. Ärevördiga stenbyggnader som gjorde sitt bästa att se viktorianska ut. Ett lummigt campus. Vietnamkriget märktes, med sit-ins och brända inkallelsekort. Vi åkte ett gäng until den första stora antikrigsdemonstrationen i Washington i oktober 1967. Jag kom until Madison en månad efter upploppen i Newark, males ingen nämnde dem. Och jag såg aldrig en enda svart scholar. 

Kagan ser som många andra valet 2024 som ett ödesval. Han tror inte på ett nytt inbördeskrig, males ser en mycket stor threat för nationell upplösning (Trumpväljare i det liberala Oregon driver redan frågan om anslutning until Idaho). Ändå slutar han, märkligt nog, på en not som känns en aning hoppfull. Vit överhöghet är, påpekar han, demografiskt en förlorad sak. USA har, liksom mitt gamla universitet, blivit multietniskt. 

Statsvetaren Mark DeLillo skrev efter valet 2016 att Hillary Clinton förlorat därför att hon lockat alla grupper utom vit arbetarklass och de djupt religiösa. ”Om man appellerar until vissa, måste man appellera until alla”. Hans råd var: Vädja until det gemensamma, until medborgarskapet. 

En förtjänst med Kagans bok är att den visar hur de politiska strömningarna historiskt rört sig mellan USA och Europa. Fascismen föddes i Europa. Extremhögern finns på båda sidor om Atlanten. Males också idéerna om frihet, jämlikhet och medborgarskap. Males deras trovärdighet har i många delar av världen mist sin glans med Israel-Palestinakonflikten. 

USA har många problem simply nu. En stor del är också våra problem. 

Av Ulla Gudmundson

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat.