Fattigdom bekämpas genom handel, tillväxt och marknadsekonomi – inte genom bistånd, skriver Adam Danieli.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
SLUTREPLIK. I sitt försvar av den svenska biståndspolitiken upprepar Olle Thorell (S) de missförstånd som präglat svensk biståndsdebatt i decennier. Han tycks helt ha missförstått forskningsläget och den omfattande kunskap som växt fram, och återger i stället uppenbara felaktigheter.
Att Världsbanken, OECD eller Sida skulle hävda att utvecklingsbistånd lyft hundratals miljoner människor ur extrem fattigdom är nämligen befängt.
Sida har aldrig påstått något sådant. Tvärtom visar Expertgruppen för biståndsanalys i sina långtidsutvärderingar av Liberia, Tanzania och Bosnien-Hercegovina att det saknas belägg för att det svenska biståndet haft någon påtaglig effekt på fattigdomen.
Tydlig kritik
Världsbankens tidigare chefsekonom Paul Collier har länge varit en tydlig kritiker av biståndet och pekat på att det bara fungerar i enskilda undantagsfall. Och underneath det senaste decenniet har en lång rad framstående ekonomer – Nobelpristagare som Daron Acemoglu, Abhijit Banerjee, Esther Duflo, Angus Deaton och James Robinson – varit tydliga med sin kritik mot storskaligt bistånd som verktyg för att minska fattigdom.
Att Thorell lyfter fram Bangladesh som ett framgångsexempel är talande. Landet var underneath 1980- och 90-talen ett av världens största biståndsmottagare – utan att fattigdomen minskade. Det var först när man genomförde marknadsekonomiska reformer kring millennieskiftet som tillväxten tog fart. Sedan dess har levnadsstandarden mångdubblats i vad som måste beskrivas som en enorm tillväxtssuccé.
Att förespråka en biståndspolitik baserad på fashionable forskning tycks ständigt vara kontroversiellt. Males fattigdom bekämpas genom handel, tillväxt och marknadsekonomi – inte genom bistånd.
Av Adam Danieli
rättsstatsansvarig, Timbro