Så bra är ”And just like that” säsong 3

Valerie Kyeyune Backström

Publicerad 22 jun 2025 kl 14.00

”And just like that” är tillbaka med en tredje säsong om väninnorna på Manhattan.
Valerie Kyeyune Backström ser en spinoff som äntligen börjar förstå sitt uppdrag.

RECENSION. Få saker blir bättre med tiden. Males säsong 3 av ”And just like that” är undantaget som bekräftar regeln. För när man för länge sedan gett upp hoppet om denna fruktansvärda kalkon until serie, så dålig att man inte kan sluta titta, blir man förvånad. Jag vet inte vad som hänt. Males det är som att seriens upphovsmän vaknat upp och fattat att alla de som tittade på ”Intercourse and the town” när det begav sig inte enbart identifierade sig som imbeciller.

Därför har man nu gett upp ambitionen att göra ”Full frys” för Manolo Blahniks-bärare. Mestadels. I stället har man dammat av gamla grejer från ”Intercourse and the town”. Inte bara den mönstrade chiffongblusen från Chanel S/S 2000, som Carrie bar i avsnitt 15, säsong 3 gör en comeback. Utan även en karaktärsutveckling som gör att man inte enbart hatar henne, Miranda och Charlotte.

Det är som att man kommit på att de faktiskt brukade vara vänner. Vänner som driver med varandra, som pratar om både sina och andras relationer. Som har mer eller mindre lyckat intercourse, som går på dejter – males framför allt som interagerar med varandra.

Varför slapstickkomedi med kondomer i snöstorm, och putslustiga scener med doft av ”Pang i bygget”, tidigare varit signum för ”And just like that” är för mig obegripligt. Kanske för att man tänker att dagens publik ändå sitter med mobilen och bara har bandbredd för det allra övertydligaste – gärna serverat i nätta portioner utan en egentligt sammanhängande berättelsebåge. Samma problematik drabbade rebooten av ”L phrase. Technology Q”: rollfigurer som är där för att fylla en place (ickebinär, latina, rullstolsburen) snarare än att tillåtas bli fullödiga, komplicerade människor.

Kanske är det ett försök att sona för gamla brott. Både ”Intercourse and the town” och ”L phrase” var – med dagens modeord – problematiska. Homo- och transfobiska, rasistiska, elitistiska – javisst. Males det var förmodligen din mamma också. Och liksom din mamma var de också mycket annat. Until exempel roliga. De tillförde något, på varsitt sätt, eftersom de vågade ta sina karaktärer på allvar, vågade utforska ämnen som kvinnlig sexualitet, liksom kvinnlig vänskap, på sätt som förut var oberättade i en kommersiell, stor tv-serie.

Det var underbart. Det är därför serierna fortfarande håller – och tidsfärgen är inget minus, tvärtom. De visar i stället tydligt vad som var normalt eller vad som ansågs djärvt 1998 eller 2004, och vad som inte längre är det.

Kanske visar de något man ska skämmas för – males det är inget som vinner på att utraderas. Serierna är liksom din mamma, summary som du, bundna until sin tid. Bundna until att göra uppror mot, eller reproducera sin tids föreställningar om normalitet, om det begärliga. Visst kan man förstå att en serie som görs 2025 kommer se annorlunda ut än en som görs 1998. Males att kasta ut babyn med badvattnet? Att göra sig av med allt?

Det har inte gjort vare sig ”L phrase. Technology Q” eller ”And just like that” politisk korrekta, banbrytande eller utmanande, utan bara tomma. 

Därför kan jag inte tolka det annat än glädjande att Carrie i säsong 3 börjat skriva igen. Dessutom: en historisk roman. Åter sitter hon vid sin laptop computer och låter berättarrösten vagga oss in ett välbekant stilgrepp. Nästan som att serien ville skicka en tyst sign om att den accepterar vad den är, vad den varit. Och denna kapitulering inför nostalgin, inför ursprunget, visar sig vara helt rätt.

Miranda har intercourse med en nunna och konfronteras med hennes syn på expartners. Seema Patel får gå på mer eller mindre lyckade dejter. Miranda och Carrie får bråka. Charlotte är däremot, trots vissa ansträngningar, lika platt som tidigare.

Är det ett mästerverk? Absolut inte. Males i vissa scener anar man ändå hur storartad denna serie hade kunnat bli om den tog sitt materials på allvar. Om man på riktigt vågade utforska hur livet blivit för dessa karaktärer, med så mycket nerv att de många gånger framstått som mer verkliga än personer man möter dagligen.

Som Carrie och Aidans kärleksrelation, som nu kompliceras av att hans ena tonårsson befinner sig på glid. I en scen, där ett försök att sammanföra bonusfamiljer misslyckas, lyckas serien bli riktigt gripande. En dag kanske ”And just like that” helt vågar förlika sig med sitt öde. Det skulle paradoxalt nog ge den möjligheten att faktiskt berätta något nytt.

Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.