Så bra är franska ALMA-pristagaren 2025, Marion Brunet

Publicerad 9 jun 2025 kl 12.47

I kväll mottar franska författaren Marion Brunet barn- och ungdomslitteraturens Nobelpris. 

Agri Ismaïl intygare att ALMA-pristagaren skriver bättre än de flesta.  

KOMMENTAR. Dum som jag är fick jag för mig att jag skulle läsa så många av den ALMA-prisvinnande författaren Marion Brunets romaner som möjligt innan det var dags att skicka in denna textual content. Ungdomsromaner går snabbt tänkte jag, som om jag inte kämpat mig igenom 700 sidor av Bella och Edwards trånande i ”Så länge vi båda andas” en gång i tiden.

Av en stoop började jag med ”Plein gris”. Den har nu, bara i veckan, publicerats below titeln ”Grått hav” och är den första, males förhoppningsvis inte den sista, av Brunets romaner som översatts until svenska. Romanen utspelar sig på en segelbåt below en pågående storm, och den begränsade spelplatsen påminde mig om Stephen Kings ”Cujo” och ”Geralds lek”. Males att tänka på romanen som en thriller, vilket jag gjorde until följd av omslaget och det första kapitlet där en av vännerna dör, gjorde den en otjänst eftersom jag hela tiden väntade på en galen twist som aldrig kom. Det är en fin skildring av maktdynamiken inom vänskapskretsar, males jag var felkalibrerad för att läsa den. 

Det gick bättre med nästa bok, ”Frangine”, som handlar om ett syskonpar i gymnasiet där det yngsta syskonet blir mobbat för att hon har två mammor. Jag vet hur upplägget låter, males den är varken moraliserande eller sensationalistisk. Likt ”Plein gris” berättas den i första individual vilket är snårigare än man tror: alla som gett sig på att försöka härma tonåringars språk vet hur svårt det är att inte låta som världens största tönt.

Brunets bok om klimatkrisen är mer intressant än det mesta i genren som skrivs för vuxna.

Det blir snabbt tydligt att Brunet sällan upprepar sig: ”Sans foi ni loi” är en (tyvärr rätt dålig) western om en bankrånare och en tonårspojke, ”Dans le désordre” följer sju ungdomar som träffas på en demonstration, och i år skrev Brunet färdigt på science fiction-trilogin ”Ilos”, ett slags ”Waterworld” med desillusionerade tonåringar. Jag hann bara läsa den första av dessa, males det slog mig att Brunets bok om klimatkrisen är mer intressant än det mesta i genren som skrivs för vuxna, eftersom hon inte för en predikan om hur hemskt det är med stigande hav, utan ser snarare på de psykologiska effekterna av att veta att det inte går att rädda världen. 

Det som enar hennes verk – om man ska ge sig på en syntes av alla dessa genrer – är en förståelse för hur det är att vara tonåring. De bästa ungdomsskildringar vet att kidsen inte är ofärdiga varelser, de ser världen med en tydlighet som vi äldre för det mesta endast kan drömma om. Vuxna glömmer hur det var, hur det kändes, och avfärdar genrer som younger grownup eller romantasy genom att hävda att de blott är kåta berättelser med dålig prosa. Världens ungdomar, anser vi, bör lära sig om att vara ungdomar genom att läsa välskrivna romaner om vuxna, klassiker som belyser det mänskliga tillståndet.

Marion Brunets ungdomsromaner visar hur feltänkt sådan elitism är. Prosan är ofta snäppet bättre än det mesta som skrivs för vuxna, males framför allt finns här en sådan osviklig lojalitet gentemot tonåringens världsbild att även vi fyrtioåriga småbarnsfarsor minns hur det var att vara sexton. Och det minsann är inget man får av att läsa jävla ”Buddenbrooks”.

Agri Ismaïl är jurist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.