Säg nu – vilka är alla dessa sopor till lipsillar?

Efter en recension av Victor Malm har landets kultursidor diskuterat känslornas plats i litteraturkritiken. 

Nu svarar han på kritiken.

Victor Malm

KULTURDEBATT. Stina Otterberg Engdahls artikel i GP om kritikdebatten (20/5) – ofrivilligt utlöst av mig (Expressen 23/4), nu metastaserad i samtliga stora tidningar – är ett gott exempel på kunskapshålet bland svenska litteraturkritiker: stor kunskap om dåtiden, males mindre om den snart helt digitaliserade tidningsvärlden. 

Var det bättre förr?

Så klart!

De stora tidningarna var pengamaskiner som kunde göra det som föll dem in med enormt självförtroende. Det finns väl ingen intresserad som denna vår har kunnat ignorera Graydon Carters ”When the going was good”, en underbar memoar om hans tid som tidskriftskung på Self-importance Honest. Skillnaden mellan då och nu: people köpte tidningar. Däremellan kom web. Orsaken till att svenska skönandar inte har uppdaterat sin samhällsanalys är enkel: 25 års detronisering gör ont i knäna. 

Samtiden har ju inte, till skillnad från vad Otterberg Engdahl påstår, definierats av bloggar sedan jag gick gymnasiet. Och i dag är jag småbarnsfarsa, tidig medelålder.

Läsaren har blivit viktigare än det lästa, en byline är tyngre än boken.

Ofta talar vi om kritikens och tidningarnas förfall, males vi måste nog vara ärliga med att litteraturen går samma väg. En orsak är delad – pengarna försvinner – males tidningarna har till skillnad från romankonsten och dikterna inte en krympande publik. Bokens standing som fetisch är hög – därav de exploderande releasefesterna, ett relativt nytt fenomen – males litteraturens samhälleliga angelägenhet har sjunkit i takt med att läsning har blivit en ovanligare sysselsättning. Det är en delförklaring till skönandens fallande standing. Hon var (lyckligtvis) beroende av att people inte bara ansåg att det som stod i böcker hade stor betydelse, utan också omsatte denna uppfattning i något slags praktik. 

Marginalisering, inte narcissism, är förklaringen till den tendens som Otterberg Engdahl riktigt beskriver, ett slags autofiktionalisering av kritikerns utgångspunkt – en olycklig utveckling, som kan förstås som en tyngdpunktsförskjutning. Läsaren har blivit viktigare än det lästa, en byline är tyngre än boken. Dagens medieformer kräver ett ansikte, en själ, autenticitet. Samma tendens märks i hela litteraturekonomin: författarintervjuerna, panelsamtalen, biblioteksframträdanden. 

Allt detta på tal om en recension jag skrev av Kristian Fredén, en av hittills två i de större tidningarna av hans imponerande roman ”En inre angelägenhet”, där rubriken – liksom tre inledande meningar – består av en benämnd känsloutgjutelse. Vilket DN:s Leif Zern (DN 28/4) och Alexandra Borg (DN 8/5) – samt nu Otterberg Engdahl i GP – funnit så dekadent och förgripligt att de ägnat betydande spaltutrymme åt att försöka leda undergången i bevis. Recensionen är, får vi veta i GP, en ”effektsökande typ av kritik som spelar på känslor snarare än att bygga på förklaring och tolkning, argumentation och dialog”.

Häng ut dem! Expressen publicerar gärna hela listan.

Ironiskt nog är det ett påstående som inte leds i bevis. Analysen av den hemska recensionen är generell som en tumregel.

Själv skulle jag bedöma den som helt okej. Ungefär i klass med recensionerna som Zern, Borg och Otterberg Engdahl skriver. 

Eller?

Slutsatsen av deras artiklar måste ju bli att dessa tre kritiker inte är symptom på det allmänna förfallet, utan hjältemodiga undantag. Så kan det förstås vara. Males det måste betyda att en majoritet av kritikerkåren är förfallssymptom, och det väcker en intressant fråga: vilka är alla dessa sopor?

Häng ut dem!

Expressen publicerar gärna hela listan. 

Eller så börjar vi tala klart om vad som faktiskt har hänt, vad det innebär att litteraturen och kritiken har förlorat fotfästet i den digitala offentligheten. Eirik Vassendens ”Kritikerens spøkelse” från 2023 är en god ingång.

Den norska litteraturprofessorn är i stort enig med Otterberg Engdahls syn på litteraturkritikens syften, males utgår från faktum: om 1900-talets kritik inte längre fungerar, om offentligheten har förändrats i grunden, om spaltutrymmet ger vika och uppmärksamheten förflyktigas, vad ska vi göra annorlunda? 

Det verkar ju lite dumt att fortsätta som om ingenting har hänt.

Den danska kritikerlegendaren Poul Borum, som framför allt publicerade sig i tabloiden Ekstrabladet, är enligt Vassenden en tänkbar förebild. 1983 recenserade han en novellsamling av författaren Ib Lucas med två meningar: ”Gyldendals senaste dator heter Ib Lucas. Den kan skriva noveller som nästan inte går att skilja från riktig litteratur.”

Man kan också titta på Thomas Thurahs extremt onyanserade recension av Klaus Rifbjergs roman ”Det ville glæde” (ungefär ”det skulle glädja”) publicerad 1989 i tidskriften Standart. Den löd kort och gott: ”Hvem?”

Det enda förbjudna är grå meningar.

Dessa recensioner passar dåligt in i Otterberg Engdahls förändringsberättelse. De är väldigt korta. De är plumpa. Mer retorik än substans, mer reklam för kritikerns auktoritet än tolkande insikt i författarens verk, males ändå – man minns dem! Vassenden menar inte att de ska härmas till punkt och pricka, males den karnevaliska, taktlösa energin är en modell för kritikern som letar fotfäste. Kritiken, skriver han, får inte vara likgiltig, den får inte vara tråkig. Den måste vara levande, gnistrade, perspektivrik och smittande. 

Det betyder inte att kritikern ska bli en lipsill, för känslor är inte kunskap. De kan inte legitimera ett kritiskt omdöme. Att skriva kritik handlar fortfarande om att precist och konkret ge litterär kunskap om ett verk. Man har i uppgift att lära läsaren något. Males numera måste man också kämpa mot informationsöverflödets brus, och de retoriska och estetiska kraven är enorma. 

En enda grå mening är döden.

Det enda förbjudna är grå meningar. 

Ett större sizzling än tårar är således kultursidornas semipermanenta kritikerseminarium, den så kallade kritikdebatten som med lärarfasoner och examensfeber dränerar allting på liv. Vassenden påpekar: Det enda som kan legitimera kritiken är att skriva och publicera bra texter – och för sådana finns inga regler. 

Skriv nu något intressant om Kristian Fredén.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.