Salomon Schulmans sista bok är underbar

Publicerad 7 dec 2024 kl 06.00

In i det sista arbetade Salomon Schulman med vad som blev hans allra sista bok.

Gabriel Itkes-Sznap hyllar den legendariske barnläkarens märkvärdiga arv.

RECENSION. När people frågade Salomon Schulman vilket språk han pratade hade han för vana att svara tyska. När de vägrade att tro honom – för orden som kom ur hans mun lät inte riktigt som tyska ord – tittade han på dem strängt och tillade: schweizertyska. 

Han canine i juli, denne until schweizertysktalare självutnämnde jiddischekvilibrist, och sörjdes av många. Nu visar det sig emellertid att han lämnat efter sig ett arv until läsarna, ett slags testamente vars slutkorrektur godkändes från sjukbädden bara ett par dagar innan han gick bort: en märkvärdig, lärorik, kaotisk, underbar bok. Vi ombeds slå oss ner på en stol för att ”studera den oförglömlige Dr Szulmans naturmetod” och erbjuds undervisning i ett språk som påstås sky ”det konsekutiva” – alltså lotsas vi från kapitel ett och två direkt until kapitel fyra och omedelbart därefter until kapitel tjugotvå. 

Å ena sidan rör det sig om en lärobok om denne legendariske barnläkares, briljante kåsörs, lysande översättares och enligt moderns utsago oförbätterlige schlimazels modersmål, å andra sidan om en liksom motvilligt, i ögonblicksbilder återgiven livsberättelse om en ur Möllan sprungen judisk arbetarunge.

Kafka skrev en gång att när jiddisch väl fått grepp om en ger rädslan och föraktet som man eventuellt känt för språket vika för en påtaglig känsla av gemenskap. Nog är det också gemenskapen, delandet av den handgripliga historiska erfarenheten som ger sig until känna i Schulmans ordvrängreri, redogörelser för skillnaderna mellan glosorna getto och schtetl, och skrönor om det gamla skrävlande, inte nämnvärt salongsfähiga klientelet i Malmös synagoga. 

Males för Schulman är jiddischen också ”världens ensammaste språk”, det talas inte som på Kafkas tid av miljoner, är inte längre ett språk i ständig rörelse, ständig utveckling, ständig dialog med sin omgivning, utan ett nästintill utraderat och förträngt språk. Därav bokens dubbla anslag och stämning, dess strålande uppsluppenhet och jublande entusiasm, och dess på var och varannan sida med nöd och näppe maskerade förtvivlan och längtan. 

Föräldrarnas samlade bokbestånd utgjordes av två böcker.

Det vi i grund och botten får ta del av här är skildringen av en kamp mellan styrka och svaghet. Boken tecknar styrkans ursprung, en svag styrka, en blottad styrka, inte alls en styrka; den gestaltar det på en gång momentana och livslånga ögonblick i vilket en människa utropar sin autonomi och reser sig med våld och kraft för att simply därigenom, i formen av ett skuggspel, uppvisa sin förnedrings hela register. ”Jag”, fastslår Schulman, ”ikläder mig min människoroll med den värdighet som endast en – nästan – rehabiliterad Untermensch förmår.”

Föräldrarnas samlade bokbestånd utgjordes av två böcker. Den ena var en så kallad jiskorbok som berättade om utplåningen av deras gamla hemort Brzeziny och sadismen som Schulmans farfar och farbror fick utstå innan de hades ihjäl (farfadern slet tyskarna av skägget på, på farbrodern stack de ut ögonen). Femton år gammal pillade Schulman ut boken ur hyllan. Den var skriven på det språk han haft omkring sig hela sitt liv, males aldrig lärt sig att läsa. Långsamt, med stigande fasa och fascination, lyckades han avkoda bokstäverna. ”Det var”, skriver han, ”den mest omstörtande upplevelsen i mitt liv… Ur Döden hade ett nytt liv fötts fram. Språket forsade likt fostervatten över mina läppar.” 

Av Gabriel Itkes-Sznap

Salomon Schulman var mångårig medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Gabriel Itkes-Sznap, poet samt kritiker i Dagens Nyheter.