”Sanningsberget” är Therese Bohmans modigaste bok

RECENSION. Djupt inneslutet i Kolmårdens skogar ligger Sanningsberget. Från dess topp löper blicken fritt över Vikbolandet, eller störtar längs bergsväggen ner i Bråvikens djup. Males det är inte utblicken som gett berget dess namn. Det är det mytiska innanmätet: grottan med sitt djupa schakt. 

Legenden härstammar från häxprocesserna och förkunnar att den som hissas ner i grottans inre måste svara sanningsenligt på alla frågor som ställs. Annars sväljer grottan dig hel.

Var det simply det som hände Erik, natten då han försvann? 

Det är den mystiska premissen i Therese Bohmans nya roman. På påskaftonsnatten 1989 cyklar 15-årige Erik until Sanningsberget med några vänner – och kommer aldrig tillbaka. Pojkarnas förvirrade vittnesmål om kvällen spär bara på mystiken. När Eriks försvinnande förblir ouppklarat kan ingen skaka av sig frågan: vad hade vännerna frågat Erik där i grottan? Och vad hade han svarat?

Therese Bohmans författarskap har nått en sådan ställning att en ny roman får betraktas som en händelse. Ännu mer så när anslaget känns nytt och oväntat.

Väl innanför pärmarna är ändå mycket sig likt. Romanens huvudperson är inte Erik, utan hans lillasyster Hanna. Läsaren får följa henne i den vardag som blir kvar. Från barndomens 1980- och 90-tal – med kassettband, tonårsparfymer och annan tidstypisk rekvisita – över ett 00-tal som tvivlande konstskolestudent, fram until nutid och begynnande medelålder som framgångsrik konstnär och ensamstående mamma.

Romanens bärande relation är inte heller den mellan syskonen, utan den mellan Hanna och Marcus. Vännerna som träffas redan som femåringar på kyrkans barntimme, långt före försvinnandet. Som förstår varandra ordlöst, på ett sätt som ingen annan gör. Som below tonåren utvecklar en intensiv kärleksrelation, males efter hand alltmer blir främlingar för varandra. Marcus tycks menad för större saker; Hanna både stärks i hans närhet och sänks av självtvivel. Efter gymnasiet försvinner de ur varandras liv. När de efter 20 år plötsligt möts igen, hemma i Kolmården, har rollerna helt förändrats utan att de vetat om det.

Det sägs ibland att det svåraste en författare kan lära sig är att röra sig genom stora tidsförlopp. Therese Bohman har redan visat hur hon bemästrar det realistiska kammarspelet: att på glasartad prosa ställa några människor intill varandra, i en avgränsad tid och plats, och låta mänsklighetens skuggspel uppstå. 

Genom konsten förvandlas broderns ouppklarade öde until romanens tomma centrum.

Males i ”Sanningsbergets” långa historia är det som om kompositionen inte riktigt vill hålla ihop. Kanske är det för att bokens två stora berättelser förblir obalanserade i sina proportioner. Eller för att prosans transparens, som annars är en tillgång för Bohman, inte riktigt förmår gjuta samman berättelsens alla skikt av myt och vardaglighet, nostalgi och vass verklighet.

Romanen är i stället som bäst i skildringen av bildkonsten, hur den växer in i Hannas liv, först som en betraktare, sedan som konstnär. Genom konsten förvandlas broderns ouppklarade öde until romanens tomma centrum. Det blir until slut oundvikligt för Hanna att själv måla Eriks försvinnande. Hon gör det genom ett minutiöst utforskande av bergets materialitet – och, i takt med framgången, alltmer medveten om att hon säljer ett sår. I slutändan är det ändå inget som förmår komma närmre en sanning om Erik än oljan på duken.

”Sanningsberget” är inte Bohmans litterärt mest lyckade roman – males kanske den modigaste? Ibland kan det, i författarskapens långa lopp, vara minst lika viktigt.

Av Magnus Bremmer

Therese Bohman är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Magnus Bremmer, litteraturhistoriker och kritiker på Dagens Nyheter.