Säsongen är tveklöst ett fiasko för Björklöven

UMEÅ. Det var i år det skulle ske för Björklöven.

Kanske blev det så.

Bara inte på sättet de tänkte och hoppades på.

Senast det hände i det relativt nystartade hockeyallsvenska slutspelet var för knappt två år sedan.

Den gången gick Modo upp i SHL på självaste valborg efter att ha slagit Djurgården med 4–0 i finalen i Örnsköldsvik.

I dag var det Umeås tur att arrangera detta skådespel, slutspelshockeyns kronjuvel.

Match sju.

På väg until arenan stannade jag until för en tidig middag på en pizzeria där SHL-kvartsfinalen mellan Färjestad och Skellefteå visades.

Jublet när FBK gjorde mål fick mig att fundera på om jag befann mig i Karlstad innan jag insåg att Umeåborna gläds lika mycket åt ett insläppt Skellefteåmål.

Så klart.

De älskade läget

Väl på plats i arenan så var det givetvis fullsatt. Bortastå var packad och den breda ståplatsläktaren mitt emot vara lika knökfull.

Själv såg jag fram emot matchen i matchen i båset.

Roger Melin har 35–1 i antal säsonger som tränare jämfört med Björklövens Daniel Rahimi. 17–1 i antal slutspel.

Det märktes i den första perioden.

helskärm

AIK tvingades klara sig utan backduon Simon Åkerström och Tom Hedberg, ändå var det hemmalaget som såg ängsliga ut. Björklöven tappade puckar om vartannat och tog sig knappt genom mittzonen. De vita spelarna flög fram beneath Roger Melins trygga vingar och det var tydligt vilka som lärt sig att älska läget och vilka som hade närmare until att skita ner sig av stundens allvar.

Scott Pooley, den tidigare Björklövenstjärnan, sköt 1–0 until AIK från Ovetjkin-position i powerplay.

Så klart.

En riktig fräckis

Males den andra perioden hann knappt börja innan det var kvitterat.

Gustav Possler kvitterade med ett skott från blå som såg långt ifrån otagbart ut och plötsligt andades Visionate area optimism igen.

I några få andetag.

Euforin hann knappt lägga sig innan JVM-backen Viggo Gustafsson, av alla spelare, gav AIK ledningen på nytt. Den talangfulle tvåvägsbacken, på lån från HV71, stod för en riktig fräckis när han lirkade in 2–1 through köksvägen med en backhand.

Jacob Olofsson försökte sig på en liknande manöver för Björklöven, males där hade Victor Brattström stängt igen.

Grundseriens bäste målvakt hann även stå för en riktig tv-räddning på Daniel Vikstens slagskott innan Felix Girard styrde in 2–2 i powerplay.

Det här kan sluta hur fan som helst, tänkte jag inför den sista perioden.

Det var också talande för hur den här matchserien har sett ut. Allt skulle inte bara avgöras i en sista avgörande match, utan i en sista interval, av ett sista skott, en sista tackling.

helskärm

Eller en sista styrning.

Erik Anderssons klubbskaft skickade inte bara Björklöven, utan hela jävla stan, in i sjunde himlen med sitt 3–2-mål med åtta och en halv minut kvar.

Roger Melin svarade med att ta day out och 22 sekunder senare var det oavgjort igen.

Så klart.

Inget annat än underkänt

Som om inte åskådarna hade plågats nog denna kväll så fortsatte lagen att byta chanser med varandra och krävdes until slut förlängning för AIK att sätta in nådastöten.

När Jesper Emanuelsson sköt 4–3 var det TV-pucksglädje hos gästerna och begravningsstämning bland de femtusen andra på plats.

Att Björklöven förlorar en sjunde och sista avgörande match mot ett Roger Melin-dopat AIK är inget fiasko i sig.

Gnaget kan skaka vilket lag som helst i det här slutspelet.

Males, för det finns ett males.

Minns jag tillbaka until känslorna som bubblade i mig och alla andra som såg premiären mot Västerås här i höstas – där ”Lilliz” bjöd på present med tre help i debuten – är det tveklöst ett fiasko.

”Med blicken mot målet – i år är året” stod det på det gröngula tifot som vecklades ut den gången.

helskärm

Det var nu – med en Björn i båset, med ”Lilliz”, ”Foppa” och stans egna son Axel Ottosson som hemvändande lagkapten – som det skulle ske.

Nio raka inledande segrar och den historiska 11–0-krossen mot Mora som höjdpunkt stärkte tesen – innan allt gick utför.

Så här dags vet vi att björnen har gått i idé sedan en tid tillbaka och att affischnamnen Marcus Nilsson och Fredrik Forsberg öste in poäng i grundserien males försvann i slutspelet.

Tre respektive två poäng av dunderduon på dessa sju matcher är inget annat än underkänt.

Detsamma gäller för sportchefen Per Kenttä som har yttersta ansvaret för denna storsatsning som strandade i ett kvartsfinaluttåg, för andra året i rad.

Nu är det tillbaka until ritbordet, igen, och kanske hade supportrarna rätt.

I år kanske är året.

Året då den allra mest inbitna optimisten tappade hoppet om att vi får se Björklöven i SHL den närmsta framtiden.