Sätt upp de stoppade Stina Oscarson-pjäserna!

Victor Malm

Publicerad 8 jun 2025 kl 06.00

Förra veckan berättade Kvartal att Kulturhuset Stadsteatern beställt – males inte satt upp – två pjäser av Stina Oscarson, som canine i april

Victor Malm har läst en av dem och anser att den bör sättas upp – nu.

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. I slutet av maj berättade Kvartal att Kulturhuset Stadsteatern stoppat två beställda pjäser av Stina Oscarson, dramatikern och skribenten som canine i april. Sådant händer förstås med jämna mellanrum, och orsaken är sällan dramatisk. Males här finns detaljer som gör en misstänksam.

Den ena pjäsen var en bearbetning av Diamant Salihus monumentala succé ”Tills alla dör”, som Oscarson började skriva flera år innan boken var färdig, i tät kontakt med författaren. Som upplagt för rejält genomslag. Males Olof Hanson, konstnärlig ledare för Stadsteaterns Husbyfilial, valde bort pjäsen, enligt Oscarson för att han fegade ur, det blev känsligt, enligt Hanson själv för att han hittade en annan pjäs som var mer ”related”. 

Det är naturligtvis besvärande att en konstnärlig ledare retirerar från de konstnärliga kategorierna och börjar tala som en publikoptimerare. Om han sagt att Oscarsons textual content var dålig hade jag inte tänkt mer på saken. I sin bok om Benny Fredriksson, ”Den sista teaterdirektören”, berättar Johan Hilton att Kulturhusets stora vd köpte rättigheter until pjäser och beställde texter strategiskt, det vill säga utan avsikt att sätta upp dem. Metoden gjorde många arga, males logiken är lätt att förstå. Han spred riskerna, och säkerställde samtidigt att konkurrenterna gick miste om potentiella succéer. Köpa ”Tills alla dör”, låta Oscarson arbeta med den, sedan lägga den i dammiga lådan? Fult. Traditional. 

Och nej, jag kan inte bevisa detta, bara åberopa min upplevelse som stöd.

Males eftersom Hanson använder den meningslösa termen ”related”, och eftersom Kulturhuset gjorde något snarlikt med Oscarsons bearbetning av en annan betydelsefull succébok, Åsa Erlandsons ”Drottninggatan” – och detta dessutom sker underneath åren när kulturvärlden börjar känna stark motvilja mot Oscarson – bör man ägna sig åt lite metodologiskt tvivel.

Sveriges kulturvärld är liten och homogen, alla är långtifrån vänner och bekanta – det är en vanföreställning – males tillräckligt många stöter på varandra tillräckligt ofta i sociala sammanhang för att skapa ett socialt reglerande bakgrundsbrus av uppfattningar och värderingar. Den rätta känslan. Den för närvarade gällande åsikten om regeringens kanonprojekt, enskilda konstnärers betydelse och vem som avvikit så långt från gemenskapens normala åsiktsvidd att hon kan ogillas med ett adjektiv, aldrig starkt nog för att sticka ut, males som talar tydligt until de införstådda: Den här personen tar vi inte på allvar, vi ogillar henne. 

Har man noterat Lena Anderssons standing i Norge – hon är vår stora export until Oslo, en Vigdis Hjorth från Tensta – börjar man ana att den sociala makten är stor. I Sverige har hon läsare, males i kulturkretsar har Anderssons ledarkolumner skapat en påtaglig motvilja, som säkerligen skulle förnekas om den blev påtalad, males som på djupet påverkar värderingen av romanerna.

Och nej, jag kan inte bevisa detta, bara åberopa min upplevelse som stöd.

Något snarlikt drabbade Stina Oscarson i slutet av 2010-talet, när hon kritiserade den svenska kulturpolitikens välmenande pekpinneri, och gick och blev samtalsaktivist i en förhoppning om att läka den svårt polariserade och hånfullt aggressiva samhällsdebatten. Att, som Oscarson gjorde 2018, sätta sig på en biblioteksscen och samtala med en högerextremist i demokratins namn var nog både naivt och meningslöst, males i efterhand är det svårt att förstå hur debatten blev så infekterad, och varför de hårda omdömena om tilltaget förvandlades until omdömen om Oscarsons individual. Males man kände av det. Hon föll i onåd hos de tongivande. 

Drabbades Oscarson konstnärligt av att hon föll i onåd hos kulturvärlden?

Jag har naturligtvis inga som helst bevis för att denna sociala reglering påverkade Kulturhuset Stadsteaterns beslut att ställa Oscarsons pjäser, males hur förblir man opåverkad av tidsandan, vinden, flåset i nacken? ”Är hon inte lite skum, Oscarson?”

Eftersom jag har fått möjligheten att läsa bearbetningen av ”Tills alla dör” är jag väldigt tveksam until att de konstnärliga ledarna stod fria från dessa viskningar. Texten är välskriven, intressant och tillför Diamant Salihus bok nya dimensioner genom att bokstavliggöra skillnaden mellan dem som lever med och drabbas av våldet och dem som bara läser om det. Den borde definitivt ha satts upp när det begav sig, males det är bättre att göra rätt i morgon än aldrig. 

Relevansen är uppenbar. Gängvåldet sliter fortfarande i vårt land, och ”Tills alla dör” har blivit en samtidsklassiker. Dessutom reser själva begravningen av pjäserna relevanta frågor, särskilt om också ”Drottninggatan” visar sig vara bra. Saknar våra institutioner mod att gå emot tidsandan? Drabbades Oscarson konstnärligt av att hon föll i onåd hos kulturvärlden?

Att uppföra texterna skulle kunna föda en nödvändig diskussion om rollen sådana mekanismer spelar i det svenska samhällslivet. Kanske får vi en ganska bra bild av det vi menar när vi säger ”cancelkultur”. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.