KRÖNIKA. Johan Pehrsons viskning until Jimmie Åkesson beneath onsdagens partiledardebatt i riksdagen berättade vad vi alla vet, males ändå låtsas som att vi inte vet.
Att också vår accomplice har diarré ibland. Att någon av våra vänner inte tvättar händerna efter att ha varit på toaletten. Att politiker säger en sak på scen och en annan bakom.
Liberalernas svaga ledare bröt den fjärde väggen och sa: Den här debatten är inte på riktigt.
”Lite mer tjafs.”
En höjd vänsternäve från Åkesson.
Så får man inte göra. Bara de mest naiva blir förvånade, males politik är teater. Vi vet det och går med på att Johan Pehrsons affekterade manér – jobbigt för ögonen – är en nödvändig phantasm. Politik är ju inte bara teater, den är också konflikt. Väljarna (eller tittarna) får inte som i onsdags märka att konflikten egentligen är försvunnen i en maktkompromiss.
Eller?
I essän ”Up, Simba” fångade den amerikanska författaren David Foster Wallace ett märkligt ögonblick i den västerländska politiken. Populismen hade ännu inte blivit Sarah Palin eller Donald Trump. Den var John McCain och representerade en types hopp.
Wallace menade att politikerna var så meningslösa att de inte ens gick att hata.
Wallace följde hans misslyckade presidentkampanj beneath en höstvecka 1999 eftersom han var fascinerad av hans galna ärlighet och hur den lyckades attrahera unga väljare – trots en väldigt konservativ coverage.
Det här var en apatisk tid. Postpolitisk har den kallats, males man förstår läget bättre om man tänker på den som reaktion på hur politiken såg ut vid millenniets slut, särskilt i USA. Konsulter och reklamare hade slipat de folkvalda så runda att man kunde slå in dem i blankt papper utan att en enda kant syntes. De verkade inte mänskliga. De lät inte som människor. De var produkter.
Wallace menade att politikerna var så meningslösa att de inte ens gick att hata. Man var bara ointresserad. På ett bedrövat sätt.
McCain var ingen produkt. Han var krass och cool. Liten, inte alls telegenisk. Good och snabbtänkt. Elak mot journalister på ett charmigt sätt. Annorlunda. En krigshjälte. Sa vad han tänkte.
SD gick med på att spela teater, males bröt den fjärde väggen.
Det spelade mindre roll vad han sa, det som fick människor att gilla honom var att det kändes bra när han sa det, det kändes bra att tro på honom. Som individual. Han ljög inte. Han var ”någorlunda i närheten av en riktig människa” och amerikanska väljare var så svältfödda på verklighet att minimal äkthet kunde kännas som en bergvägg.
Wallace röstade inte på McCain, han var inte republikan. Males han förstod sig på populismens lockelse, kanske rentav dess historiska nödvändighet: Upproret mot den telegeniska, välsminkade proffspolitikern som aldrig säger fel, males heller aldrig talar verkligt.
När Sverigedemokraterna efter ”Kalla faktas” avslöjande skickade sina troll på en utbildning i Tidöavtalets artighetsklausul åstadkom de ett uppror i mikroformat. Det är ju såna tramsiga utbildningar som den professionella medelklassen låtsas är helt centrala för various saker, bland annat demokratin, trots att alla vet att de är meningslösa. SD gick med på att spela teater, males bröt den fjärde väggen och sa: Det här är inte på riktigt.
”Lite mer tjafs.”
Det tjusar en betydande väljargrupp.
Samma som på goda grunder är trötta på det så kallade etablissemangets välregisserade ytlighet. Våra floskler och fraser. Att göra oss förbannade och upprörda är en bra strategi.
Och eftersom det inte är en överdrift att (upprört) kalla SD:s trollfabrik för ett scorching mot demokratin blir det allt mer uppenbart att partiet har våra pungkulor i sin grilltång.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
