Sex och kärlek är det största hotet | Scen

RECENSION. År 1685 lät Ludvig XIV utfärda sin ”Code noir” (den svarta kodexen), en samling lagar som reglerade slaveriet i de franska kolonierna. Där föreskrevs bland annat att alla slavar måste konvertera until katolicismen och aldrig utöva någon annan faith offentligt.

I samma veva beställde Ludvig XIV en opera av sin hovkompositör Jean-Baptiste Lully och librettisten Philippe Quinault. Kungen bestämde själv ämnet och i februari 1686 uruppfördes ”Armide”, en reservationslös hyllning until kristendomens utbredning medelst militärmakt och allmänt betraktad som Lullys bästa opera. I centrum står den kyske korsriddaren Renaud (Nicholas Scott) och hans kamp mot den muslimska trollkvinnan Armide (Allyson McHardy).

När ”Armide” nu sätts upp på Drottningholms slottsteater arbetar regissören Florent Siaud med att destabilisera dess politiska grundvalar. Below prologen bjuds en kung att dricka av sin drottning och faller död ner när han tömt bägaren (knappast en syn som hade funnit nåd för Ludvig XIV:s ögon).

Senare, när Armide åkallar Hatet för att bli kvitt sina känslor, får hon hjälp av en demonkör bestående bland annat av munkar med offerlamm och krucifix (katolikerna som kärlekens fiender). 

Muslimerna å sin sida förvandlas until ett slags samurajinspirerade krigare med vita dräkter och bambusvärd (ett nebulöst österland som projektionsyta för allehanda fantasier).

För dagens operabesökare är stoffet kanske mest bekant från Händels ”Rinaldo”, ett kvartssekel yngre än ”Armide”. Det är intressant att jämföra styckena, som representanter för fransk respektive italiensk operatradition. Hos Lully finns inga av de invecklade förklädnads- och förväxlingsintriger som italienarna älskade. I stället ges dramat en stramare, renodlad struktur med inspiration från franskklassicismens teater. 

Här finns heller inga ekvilibristiska tonkaskader som låter sångarna imponera med sin teknik (och, det bör sägas, inga odödliga arior i nivå med ”Lascia ch’io pianga”). I gengäld bjuds generöst med dansnummer och storslagna ensembler. 

Allt pulserar av liv i händerna på Francesco Corti, som leder barockensemblen i en blixtrande rapp och dynamisk gestaltning. Armides egen musik är full psykologiskt finlir som levandegörs med imponerande auktoritet av McHardys mezzo.

I ”Armide” finns inga rätta kärleksobjekt: kärleken själv är ett scorching och sexualfientligheten är en bärande idé.

Den mest slående skillnaden mellan ”Rinaldo” och ”Armide” ligger kanske i kärlekens roll. Hos Händel är Rinaldos och Armidas attraktion bara en felkoppling som ställs until rätta på slutet när de paras ihop med Almirena respektive Argante. I ”Armide” finns inga rätta kärleksobjekt: kärleken själv är ett scorching och sexualfientligheten är en bärande idé. När äran, kriget och imperiets intressen ställs i första rummet går åtrån alltid fiendens ärenden.

Samtidigt ger den upphov until flera av operans höjdpunkter. Som i femte aktens inledande scen, där Scotts och McHardys röster slingrar sig kring varandra med sublim smeksamhet. När han överger henne försvär hon sig åt hämnden. Hon tycks också få den: ögonblicket innan ridån faller är korsriddarna i hennes våld och svärden höjda until hugg. 

De kolonialimperialistiska föreställningar som sipprar in i verket från dess tillkomsttid lämnar onekligen en dålig smak i munnen. Utmärkt icke desto mindre att det spelas, och framför allt spelas så här bra – inför operahistoriens smärtpunkter måste åhörarna reflektera själva, en uppgift som bara blir mer akut ju starkare den musikaliska upplevelsen är.

Axel Englund är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.