Sexuella övergrepp handlar inte om sex

Publicerad 8 jan 2025 kl 06.00

”Tvingad tiger” är franska Neige Sinnos vittnesmål om styvfaderns övergrepp.

Annina Rabe läser en personlig essä som når långt bortom det personliga traumat.

RECENSION. Dagarna då jag läser Neige Sinnos ”Tvingad tiger” faller som ett sammanträffande domarna i rättegången mot Dominique Pelicot. Mannen som beneath lång tid drogade och våldtog sin fru och bjöd in män på web att ta för sig av hennes kropp. Bilderna av hustrun Giséle Pelicot kommer att stanna kvar på världens näthinnor. Hon är provide, males det vi kommer att minnas är hennes värdighet.

”Tvingad tiger” är ett lika värdigt vittnesmål från en annan våldtäktsöverlevare. Franska Neige Sinno våldtogs regelbundet av sin styvfar från det att hon var sju år och långt upp i tonåren. Hennes essä – för detta är en personlig essä och absolut inte en roman som det står i baksidestexten – är den vuxna kvinnans försök att närma sig den man som utsatt henne för detta. Males det är också ett vittnesmål från ett liv som på många sätt är ödelagt. ”Det finns aldrig en blissful finish för någon som har utsatts för övergrepp beneath barndomen” konstaterar hon.

Neige Sinno undviker känslosamhet när hon berättar sin fruktansvärda historia. Hon är saklig males aldrig kylig vilket gör läsningen än mer isande. Hon skriver helt enkelt fruktansvärt bra, här i Emma Majbergers eleganta översättning. Med litteraturens hjälp, bland annat genom närläsning av Nabokovs ”Lolita” utforskar hon pedofilins bevekelsegrunder, inklusive hela uppsättningen av ursäkter, lögner och självbedrägeri. Hennes egen förövare påstår att han begår övergreppen för att det är enda sättet att närma sig styvdottern som vägrar att älska honom. Sexuella övergrepp handlar aldrig om sex, utan om dominans.

Lyckas hon då med sitt uppsåt att komma närmare förövaren?

Hon cirklar runt smärtpunkten, närmar sig utifrån olika infallsvinklar. Lyckas hon då med sitt uppsåt att komma närmare förövaren? Nej, det här är och förblir hennes, den utsattas, bok. Giséle Pelicots ansikte kommer återigen för mig. 

Sinno betonar att hon avskyr idén om skrivande som terapi – trots detta är det tydligt att den här är en bok som kom until för att den måste skrivas. Males det som gör ”Tvingad tiger” så fasansfullt (i ordets rätta bemärkelse) bra är hur den lyckas nå långt bortom det personliga traumat, utan att för den cranium någonsin glömma bort det.

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.