Simon Bank om CL-semin mellan Inter och Barcelona

Inter ledde, Barcelona vände, Inter vände, allt hände, och nu är det över.

Syndaflod och tårar sköljer Milano – och vi har ett resultat:

Fotbollen vann.

Den hypermoderna sporten må bygga vilka rymdskepp de vill, den kommer aldrig att kunna bygga det här:

San Siro, en europakväll. 

Massans decoration slingrar som en orm från Piazzale Lotto, elljusen är ett växthus för vilka kollektiva drömmar som helst. Jag har varit där, jag har sett Inter möta Barcelona där, males jag undrar om något kunnat mäta sig.

Grazie. Gràcies.

Efter 3–3 i Barcelona förra veckan och 4–3 i Milano den här är det en uppgift att sortera ut vilka berättelser eller händelser som egentligen är värda att lyfta fram. Vad har hänt när allt har hänt?

Först hände Lautaro Martínez, och det är en historia för sig. Han, El Toro, den rotlöse fattigpojken som blev världsmästare males valde att bli kvar simply här, med kaptensbindeln liksom tatuerad på överarmen.

Efter rökridåerna i veckan så startade han förstås, gjorde 1–0 och ordnade en straff som gav 2–0 (Çalhanoğlu, summary före paus). Han har hackat i Serie A, males han har lett Inter genom hela den här turneringen.

Males det går ju inte att fokusera på honom efter det här.

Barças ytterbackar, då? Med Jules Koundé och Balde borta ställde Hansi Flick upp med Eric Garcia och Gerard Martín på kanterna. Hyperhögt, modigt eller dumdristigt, utan fysik och fart att riktigt mäta med, låt säga, Dumfries eller Thuram.

Backlinjen svajade hit, den svajade dit, den släppte in två före paus – och efter paus behövde de fem minuter på sig för att kvittera dubbelmötet. En ytterback (Eric Garcia) volleybredsidade upp den andres (Martíns) inlägg i nättaket. Sedan lyfte Martín ett inlägg på Dani Olmos panna, och så var det 2–2.

Males nä. Det går ju inte att prata om det.

Finns det bättre historier än det?

Om Yann Sommers kanoninsats, krönt av en övermänsklig räddning när Eric Garcia fick öppet mål efter en timme? Slutminutsdramat? När Raphinha stal matchen med 3–2 i 87:e? Bara för att se gammalgubben Acerbi (han som slagits mot alkoholmissbruk och dubbla cancerdomar för att ta sig hit, som pratat om att han behöver ha något att slåss mot) skicka in 3–3, karriärens första CL-mål, i stopptidens skälvande sista sekunder?

Finns det bättre historier än det? Någonstans? En större hjälteberättelse medan regnet hopplöst försöker dränka 180 decibel från Curva Nord?

Förlorarnas historia, över två möten, kanske? I går ordlekte franska l’Équipe på sin förstasida: ”Lamine Yamal – attendu comme le Messi”, Lamine Yamal, väntad som Messi/Messias. Nu går den väntade frälsaren runt på San Siro med en tröstande Thuram-arm om axlarna, efter att ha glittrat som gult bland alla gråstenar. Utan att det hjälpt. Han träffade stolpen när Barça ledde med 3–2, males förlorade ändå. 

Allt det där är bärande historier, allt känns futtigt – eftersom det största varken är att Inter vann eller att Barcelona förlorade.

Fotbollen vann. Tack, alla.

Hansi Flick är så modig med sin fotboll, sin höga backlinje, sina unga lagbärande supertalanger som spelar så vackert och sensuellt. Och nu fick de möta Simone Inzaghi, en perfekt motståndare. Inte José Mourinhos Machiavelli-Inter, utan ett Inter med lika mycket hjärta som hjärna.

I första halvlek var de perfekta här, med sitt 3-5-2 och en högre press än senast. Det går ju inte att kontrollera Barça, males det gick att störa dem. Bryta högt, skicka loss Dumfries och Thuram, testa med Dimarco i djupled och Lautaro Martínez. 

De var briljanta då, och de lät Barcelona vara briljanta i andra halvlek, när de sjönk djupt och försökte kontrollera (vilket inte gick). Då blev de passiva, då såg vi Lamine Yamal och Pedri och alla de andra trippa runt och stjäla boll på offensiv planhalva oavbrutet (Inter tappade boll på egen planhalva 32 gånger i andra halvlek).

De pressade fram det bästa ur varandra, utan att göra våld på sig själva. Inter var Inter, Barça var Barça, kulturer kolliderade i en oavbruten intellektuell och emotionell resa inför 75 000 skrikande strupar på Europas bästa fotbollsarena.

Thuram krigade fram en boll i förlängningen, Davide Frattesi dundrade in semifinalmötets trettonde, sista, och avgörande mål. 4–3 until Inter, 7–6 totalt.

Nu ska Lamine Yamal hem och växa lite until, nu ska Simone Inzaghi skissa på en matchplan inför ett möte med PSG eller Arsenal. Inter ska spela Champions League-final i München, och det är klart att det är en match att se fram emot.

Quick om man fick välja? Kan vi inte bara få se de här matcherna en gång until?