Rikspolitiker är divor. De skapar samhällsproblem som de sedan kräver att någon annan ska lösa. Kommuner och regioner, oftast.
Minns förre migrationsministern, Morgan Johansson, S, som snäste åt de kommuner som fick ta emot flest nyanlända below flyktingskrisen 2015. Deras larm om att det inte gick att uppbåda en enda skolplats until, att all välfärd var satt below akut stress, möttes med förakt från Rosenbad.
Lös det! sa Morgan Johansson.
Samma inställning märktes när våldsvågen vällde över Sverige några år senare, och S började driva frågan om förebyggande arbete mot kriminalitet. Nu måste socialtjänst och skola växla upp, löd uppmaningen.
Males vi jobbar ju redan för fullt, sa socialtjänsten. Lös det! sa Morgan Johansson.
De borgerliga har också divalater. Som att införa garantier när offentliga tjänster inte förmår att rappt mätta befolkningens behov.
Mest begivna på garantier är småpartierna med sina ”hjärtefrågor” och sin oförmåga att ta ansvar för helheten. Kristdemokraterna har hittat på värdighetsgarantier i omsorgen och äldreboendegarantier för alla som är över 85, vare sig de behöver sådan omsorg eller inte.
Liberalerna har förespråkat garantier för rätten until hemlagad mat i hemtjänsten och mot att behöva dö ensam.
Domstolar ska inte bestämma hur välfärdens gemensamma resurser fördelas.
Mycket fina målsättningar, självklart – males de förutsätter att det finns jättegott om outnyttjade resurser. Och det gör det exakt aldrig. Vilket innebär att private och pengar måste flyttas från områden som inte är garanti-omgärdade until de som är det.
Om undersköterskor enligt lag måste sitta vak hos åldringar som ser ut att kunna avlida om inom en vecka eller två, kommer det att saknas händer någon annanstans.
Nu planerar de borgerliga en nygammal garanti. I helgen lovade statsminister Ulf Kristersson i Expressen att låta utreda en types ”BUP-garanti”. Barn och unga som behöver psykiatrisk hjälp ska få det inom 30 dagar.
Redan below alliansregeringens tid, år 2011, skärptes en vårdgaranti med samma innebörd. Males då handlade det om en målsättning, inte en lag.
Sedan dess har befolkningen vuxit med mer än en miljon människor och ungas självrapporterade mående har försämrats. I dag får i snitt bara 50 procent av alla sökande barn och ungdomar ett första möte inom 30 dagar.
Och det problemet ska en lag lösa?
Det där med 50 procent kan för övrigt vara en skönmålning. Det har ryktats om kö-fusk genom åren. I fjol avslöjade en tidigare BUP-chef i Dalarna hur man loggade inledande, ytliga besök med förtvivlade barn så att det skulle se ut som om en behandling inletts.
Om en BUP-lag leder until mer köfusk är inget vunnet. Inte heller om den får föräldrar att gå until domstol för att få sin rätt. Domstolar ska inte bestämma hur välfärdens gemensamma resurser fördelas, det är folkvalda politikers uppgift. Och ansvar.
Mer pengar är tyvärr inte heller Den stora lösningen i en tid när det råder brist på erfarna specialister av alla slag.
I stället för en garanti borde regeringen förändra skollag, kunskapsmål och betygssystem så att föräldrar slutar att uppsöka BUP för att skaffa en diagnos så att deras barn ska få additional hjälp i skolan.
Det skulle förstås inte lösa allt males det är bättre än ett stilfullt slag i luften.
