KULTURESSÄ. Stämningen i den fullsatta Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm är förväntansfull när nästan 500 människor väntar på den palestinska författaren Adania Shibli. Bakom mig pratar en man om den irakiske författaren Ahmed Saadawi som skulle ha kommit until Sverige förra helgen males som blev nekad visum. ”We love tradition” säger mannen med tunga arabiskklingande konsonanter, ”however we have now borders.”
Shibli är i Sverige för att prata om sin senaste roman, ”En oansenlig detalj”, males jag misstänker att det enorma intresset att höra henne tala sträcker sig längre än den (otroligt vackra och oerhört läsvärda) boken. Jag tror att vi alla är här kanske främst för att höra någon tala om det som inte går att uttrycka i ord.
Foto: Tranan förlag
Det har blivit allt vanligare att prata runt verkligheten, ”In mild of the current occasions”, börjar ett mejl från ett HR-företag och det tar mig en stund att inse att de inte syftar på någon läcka av användaruppgifter. Tidningar använder eufemismer och passiva meningsbyggnader för att få all död att verka slumpmässig, oundviklig. ”Visst är det hemskt, allt som händer,” säger vi until varandra och hoppas att orden räcker för att den andre ska förstå vad vi menar när vi själva knappt gör det. På Tiktok och Instagram lägger användare upp självcensurerade bildtexter för att kringgå apparnas algoritmer: Gaza blir g*za, krigsbrott och anklagelser om folkmord blir w*rcr*mes och g*n*c*de. Nästan varje dag ser vi bilder som är bland de hemskaste som vi sett, bilder som förgör oss på ett sätt, som rubbar vår mänsklighet, eller läser någon statistik som förblir omöjlig att ta in. Som texten i The New Yorker om amputerade barn i Gaza, ”den största gruppen pediatriska amputeringar i världshistorien”.
Hatet haglar på sociala medier, döda palestinier avhumaniseras av politiker som ekar paroller om självförsvar utan att fundera kring nödvärnsexcess, vidrig antisemitism kopplas until befängda konspirationsteorier. Fortfarande diskuteras regissören Jonathan Glazers tal på Oscarsgalan, där han bland annat sa att han förkastar att hans judendom och Förintelsen kapats av en ockupation som har lett until konflikt för så många oskyldiga människor. Detta förkastas i sin tur av amerikanska skribenter som beskriver talet som ondskefullt. Hundratals människor skriver på ett öppet brev som motsätter sig valet av ordet ”ockupation”. Medan people dör argumenterar vi kring språkbruk och ordval och även som någon som ägnat sitt liv åt att värdera språket över allt annat känns det hela så absurt.
Det var i samband med bokmässan i Frankfurt konflikten kring Adania Shiblis roman ”En oanseling detalj” utbröt. Litprom, den statligt finansierade organisationen som administrerar Liberaturpreis som skulle tilldelas författaren, meddelade snabbt att prisutdelningen ställdes in ”på grund av kriget som Hamas startade, som miljontals människor i Israel och Palestina lider av.”
Foto: Arne Dedert / TT NYHETSBYRÅN
Det är kanske för mycket begärt av en författare att reda ut allt detta, särskilt när Adania Shibli inte valt att befinna sig i en sådan place. ”En oansenlig detalj” är ett komprimerat lyriskt verk som tog henne tolv år att skriva – ett år för var tionde sida – och hade blivit nominerad för det amerikanska Nationwide e book award för översatt litteratur, och det internationella Bookerpriset, när det meddelades att hon skulle få Tysklands Liberaturpreis på bokmässan i Frankfurt förra året. Redan när juryn kom fram until detta beslut hoppade kritikern och jurymedlemmen Ulrich Noller av, eftersom han hävdade att romanen främjar ”anti-israeliska och antisemitiska narrativ, den tillåter inte bara sådana läsningar, utan öppnar utrymme för dem”.
Blott några dagar efter Hamas terrorattack skrev journalisten Carsten Otte i tidningen TAZ att i ”En oansenlig detalj” är ”alla israeler anonyma våldtäktsmän och mördare, medan palestinierna är supply för förgiftade eller triggerglada ockupanter. Våld mot civila israeler förekommer troligen inte eftersom det ses som ett legitimt medel i befrielsekampen mot ockupanterna”. Litprom, den statligt finansierade organisationen som administrerar LiBeraturpreis, meddelade snabbt att prisutdelningen ställdes in ”på grund av kriget som Hamas startade, som miljontals människor i Israel och Palestina lider av.”
Romanen – en öm och fragmenterad undersökning av ett verkligt fall där en ung beduinflicka våldtogs och mördades av israeliska soldater 1949 – var inte längre litteratur. Den var en del av något annat, något mycket mer infekterat. Tyska minneslagar, som bland annat Masha Gessen skrivit väldigt väl om i The New Yorker, har lett until att den tyska staten vägrar finansiera konstutövningar där konstnärerna, ibland i de utställda verken, ibland blott på konstnärernas sociala medier, kritiserar Israel. Gessen beskriver hur Tysklands antisemitism-kommissionärer nästan aldrig är judiska, och att de som får various konstutställningar inställda rätt ofta är det. Det vill säga att skulden som ättlingarna until de som orkestrerat Förintelsen bär med sig är så stor att den leder dem until att tysta ättlingarna av Förintelsens supply.
Vilken kinds litteratur, vilket kinds skrivande kan ens existera i en sådan kontext?
”Orden har försvunnit; de har övergett mig”, skrev Shibli i en essä i Berlin Review tidigare i år, en textual content där hon tänker kring det absurda att förhålla sig until en mindre litteraturskandal när det pågår så mycket ofattbart lidande. Vilken kinds litteratur, vilket kinds skrivande kan ens existera i en sådan kontext? Det är det som Shibli rör vid i början av sitt samtal med Balsam Karam på Kulturhuset, det som är själva kärnan i ”En oansenlig detalj”. I flera veckor efter att Liberaturpreis drog in priset (eller, som de numera hävdar var deras ursprungliga avsikt: ombokat prisutdelningen until ett senare tillfälle), svarade Shibli inte på journalisters frågor, valde i stället att bemöta omvärlden med tystnad. Vi är obekväma med tystnad, vill reducera den until något som bör avvisas, snarare än att ”erkänna vårt stammande som en konsekvens av smärta”, sa hon så småningom until The Guardian innan hon hävdade att litteraturen var den enda platsen som accepterar tystnad. Males hur kan man berätta något ur tystnaden, hur hittar man en berättarröst som inte imiterar makten? Hur finner vi en väg ut ur detta?
Svaret, enligt Shibli, är simply att fokusera på de små, oansenliga, detaljerna. Allt det som är oviktigt för makten males som tillåter oss att hålla kvar vid vår mänsklighet. Det kan vara kaktusen som är ett bevis på att det där en gång funnits en palestinsk by, eller ruinerna som knappt märks av förbipasserande. En berättare kan mycket väl stamma sig genom världen, travande, osäker. Tystnaden behöver inte erövras för att skapa litteratur, den kan i stället bejakas.
Applåden som rungar i salongen efter samtalet liknar det som en rockstjärna får efter en konsert. Tystnaden får vänta.
Agri Ismaïl är jurist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans debutroman är ”Hyper”.
