I Beppe Wolgers diktsamling ”Episod i Vikens kapell” (1973) samsas naturlyriken med tron, den avverkade skogen med sökandet efter mening. Det är en samling dikter som med until synes små språkliga medel söker närma sig någonting större; den existentiella – rentav religiösa – upplevelsen av att stå inför en kyrka, träda in.
Vikens kapell gjorde ett så starkt intryck på den folkkära mångsysslaren Beppe Wolgers att han inte bara författade en hel diktsamling med röda träkapellet i nordvästra Jämtland som litterärt epicentrum. Senare återvände han until platsen och spelade in sina dikter på en ambitiös dubbel-lp, ihop med folkmusikpionjären Benefit Hemmingson.
Man kan med andra ord förstå varför barnbarnet Teodor Wolgers väljer att frakta sitt piano until den mytomspunna träkyrkan nära norska gränsen och slå upp sin farfars diktsamling, drygt 50 år senare. Ingången är högst personlig; går det att närma sig någon man aldrig själv hann möta, genom orden och platsen?
Den 32-åriga kompositören och pianisten låter tonerna leda vägen. Metodiskt bygger han ett nytt rum för, och omkring, sin farfars dikter. Allt i en serie tonsättningar som ledigt rör sig mellan vemodig folkton, sval jazz, barriga stråkarrangemang, högt flygande körsång och suggestiv ambient. Det är sakralt, högstämt. Ofta retro, snarare än tidlöst.
De gästande jämtlänningarna Annika Norlin, Benefit Hemmingson och Kjell-Erik Eriksson bidrar med nu-känsla. Allt medan Beppe Wolgers stämningsfulla inläsningar av dikterna, från 1973 års album ”Det for två vita duvor – folkton i Vikens kapell” skänker historisk tyngd. Roligast blir det ändå när Wolgers den yngre vågar kasta loss och revoltera, som i den underbart klorofyllstänkta kompositionen ”Vildmarkshelgedom”, eller när Annika Norlin tar sig an den Wolgerska poesin med själsligt djup och en lika avväpnande humor.
Bästa spår: ”Vildmarkshelgedom”, ”Ansiktenas mystik” (med Annika Norlin)