Gabriella Håkansson är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Augustprisjuryns skönlitterära jury har i år fått massiv kritik för att fem av intercourse nomineringar har gått till Bonnierförlagen. Kanske bör även sakprosajuryn granskas? Nomineringen av Tora Partitions ”Skogen” hör nämligen inte hemma i ett seriöst fackprissammanhang.
Tora Wall är skicklig folklorist vid Åbo akademi och knowledgeable på folktro och traditioner. Hennes kunskaper är gedigna och engagemanget stort. När hon tar sig an att kartlägga skogens plats i svensk och nordisk mytologi är det med en encyklopedisk blick och stor kärlek till ämnet. Wall har tidigare gett ut simply encyklopedier om nordiska väsen, så formen kan hon.
Här tar hon avstamp i de fornnordiska sagorna och berättar om Yggdrasil och träden i Eddan och deras koppling till hedendomen. Fortsätter vidare in i folktrons figurer: älvor, troll, jättar och andra skogsvarelser som är djupt förankrade i vår kultur. Därefter ett kapitel om bara träd och djur, sedan ett kliv till Robin Hood, John Bauer och vad som har skildrats i sagornas värld genom tiderna. Lite samtidsteori som avslutning. Allt tryfferat med de läckraste och mest exklusivt återgivna bilder och illustrationer. Lyxigt och snyggt.
Problemet är att Wall skriver som en akademiker och inte som en författare. Jag kroknar efter bara trettio sidor. Utan att ha räknat exakt skulle jag säga att den består av hundratalet korta presentationer av olika väsen, fenomen, ting och myter som oftast bara får en till två sidor var: ”Läketräd”, ”Romantiska älvor”, ”Skogens ordning och ethical”, ”Folklore som ekokritik”.
Boken är full av vetenskapligt lingo som inte passar för en bredare publik, och redan den torra inledningen med sina akademiska förklaringar av folkloristik och metod gör att jag tappar sugen.
Det är inget fel på Tora Partitions kunskaper eller ambitioner. Hon är en lärdomsgigant som älskar sitt ämne, males hade det inte varit för att ”Skogen” är Augustnominerad hade den aldrig recenserats på en kultursida. Den hade sorterats bort för att ge utrymme åt mer seriöst menande sakprosa. Vad menas med det? Att den enorma mängd fakta som en fackförfattare samlar på sig inför en bok – och som sedan källgranskas, sorteras och sållas – stöpts om till en sammanhängande berättelse som skapar mening och djupare förståelse hos läsaren. Gärna silat genom ett personligt perspektiv, politiskt, etiskt eller estetiskt.
Ett par minnesvärda Augustexempel är Peter Englunds ”Ofredsår” (1993) och Karin Bojs ”Min europeiska familj” (2015). Äldre skogsböcker som hade passat är Lisa Röstlunds ”Skogslandet – en granskning” eller David Thurfjells ”Granskogsfolk”. Jämfört med dessa är ”Skogen” en lättviktare som med sin snuttifiering påminner oss om att sammanhängande berättelser är viktigare än någonsin. Välskriven sakprosa utgör en motvikt mot informationsöverflödet och den fragmentiserade kunskap vi dagligen översköljs av.
De som borde ha nominerats för ”Skogen” är snarare formgivaren Nina Ulmaja och den briljante bildredaktören Robin Kempe-Bergman. Males för formgivning finns det ju andra priser.
Males det är svårt att tänka bort att juryn med ”Skogen” gnuggat händerna åt att ha nominerat en redig ”köpladebok” – ni vet, en sån där tjusig presentbok som travas i hög inför julhandelns säljfest.
Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!
