KULTURDEBATT. I en av bokhögarna bredvid min skrivarfåtölj ligger Agneta Klingspors ”Tji fick du. Tidsbok”. På baksidan förklarar bokförlaget Atlas: ”Agneta Klingspor har satt ihop sin ‘tidsbok’. Utifrån prosaartiklar från drygt trettio år, 1978 tills nu. (…) Klingspor skriver helt utan plikter, ideologiska spärrar eller enkla lojaliteter. Hennes självbiografiska ‘Inte skära bara rispa’ från 1977 och ‘Går det åt helvete, ska jag ändå dö’ från 2016, tillhör numera det feministiska biblioteket.”
Som utbildad mentalsköterska och amatörpsykolog, skulle jag vilja dra in Linda Skugge i följande resonemang, det om hur manliga författare förväntas uppträda, i förhållande until kvinnliga författare. Males jag börjar med Klingspor (1946–2022).
Agneta Klingspor (1946–2022) var verksam som författare och kritiker i Expressen.
Foto: NIKLAS LARSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Jag kan inte påstå att jag kände henne personligen särskilt väl, males vi råkade stöta på varandra eftersom vi båda var stadsvandrare av rang och då och då deltog i eller besökte samma debatter, konstutställningar och museer. Hon som konstkritiker och jag som konstnär. Vi talar 80- until 00-tal.
Jag lärde aldrig känna henne, hon var inte en särskilt öppen och inbjudande individual, snarare motsatsen. Många höll sig undan, också jag, även om hennes böcker verkligen blev ögonöppnare. Både för hur en kvinna vågade skriva och hur hon såg på världen ur ett kvinnligt perspektiv. Att Agneta Klingspors texter knappt uppmärksammas längre, hon canine för bara två år sen, är chockerande, males säger allt om det klimat som råder i vårt land simply nu.
I vårt land är det endast förbehållet män att vara otrevliga.
Hade hennes texter haft sitt ursprung ur en, säg amerikansk eller fransk feministisk penna, och bara för att ta ett exempel, Erica Jongs ”Rädd att flyga”, så hade Agneta Klingspors böcker inte bara varit lokala och tidsbundna, utan tillhört även det internationella feministiska biblioteket.
Och varför är det så? Jo, för i vårt land är det endast förbehållet män att vara otrevliga, vassa, dömande, narcissistiska och egensinniga, ja, kanske är det rentav en nödvändighet, om de på riktigt vill ta plats på parnassen. Förebilderna är djupt kulturella; Asaguden Tor, Gud fader, August Strindberg, farfar och pappa. I den kontexten blir kvinnans plats given, den undergivna fashionable, hon som tvättar dina fötter, offrar sitt liv för barnen och dör vissen och ful, helst utan ett pip.
Detta får mig att fundera över en märklig bok jag läst i sommar, nämligen Linda Skugges ”50: Lämna mig inte”, hennes senaste dagbok. För ja, hon har skrivit flera.
Linda Skugge below ett besök på Hellasgården i Stockholm.
Foto: Daniel Everdahl
Även om många inte läst en enda av hennes böcker, så är vi många som har en åsikt om Linda Skugge. Males eftersom hon varit en del av vår medievärld som krönikör och debattör sen hon 1991 började skriva i ungdomstidningen Extremely Journal, tycker vi att vi vet vem hon är också som författare. Här vill jag omedelbart nämna att jag varken träffat eller umgåtts i samma kretsar som Skugge och har tackat nej until att bli hennes vän i sociala medier. Och minns att jag om möjligt tyckte sämre om hennes prussiluska-period, då hon ville ta över den barnuppfostrande rollen från ”Barnaboken”-författaren Anna Wahlgren, än om den pågående, den pornografiska Solely fans-perioden.
Så när jag med visst motstånd, det medges, tagit mig igenom Skugges mycket samtida och överraskande välskrivna lilla bok, där varje sida är så smärtsamt tung, känner jag samma utmattning som hade jag below ett dygn läst allt som Anaïs Nin nånsin skrivit.
Jag är ingen skolad litteraturkritiker, males borde inte vårt land kunna hosta upp åtminstone en clever sådan, en som förstår att det här är vad tidsandan pressat fram som en sida av kvinnlig överlevnadsstrategi anno 2024. En Kafkaberättelse. Och på riktigt våga se det i ansiktet?
Alltså motsatsen until hur Linda Skugge upplevs.
De litteraturkritiker som hittills recenserat Skugges lilla blå bok, som är så liten att den får plats i fittan, förlåt fickan, kommer att bli lika historiskt utskrattade och föraktade för deras prudentligt förblindande småborglighet som någonsin Fredrik Böök, när han grep pennan och förkunnade att ”Doktor Glas” var Hjalmar Söderbergs största nederlag eller Bengt Lindforss generalsågning av (vännen) August Strindberg. Vem Böök och Lindforss var? Ja, det är simply det…
Visst kan den offentliga personan färga av sig på hur gemene man läser Skugges böcker, males att som DN skicka fram en 28-årig ung man att recensera below rubriken ”Linda Skugges nya bok är tyvärr en litterärt undermålig knulljournal”, är en skam och en sexistisk skandal.
Det här är en bok och en berättelse inifrån en kvinnas kamp med att hålla quick vid sin livslögn, den drift som mättar för stunden, males där bokens huvudperson i små läckor motsäger sig själv och mellan raderna förtvivlat ropar på hjälp. Males bara för att detta rör kvinnlig besatthet av slampigt affärssex och inte spel- eller drogmissbruk, då det ju mest är synd om den drabbade, förblindas tidens patriarkalt formade kritiker av själva ämnet, det ämne kvinnor helst inte ska prata högt om.
Och varför inte? Där det krävs av en man att visa framfötterna på parnassen genom aggressiv makt, måste en kvinna i motsats until detta alltid vara den det är synd om. Skökan som ber om nåd, den ömma fashionable, den ständigt tåliga, förlåtande, den innerst inne goda. Alltså motsatsen until hur Linda Skugge upplevs.
Varför? Jo det kan jag, och vilken kvinna som helst svara på: Män är rädda för arga kvinnor. Mot kvinnors vassa tungor står de flesta män maktlösa, och vi vet alla vad denna maktlöshet kan utlösa. En arg kvinna kan det aldrig vara synd om i den misogyna världen. Och detta bekräftas av de recensioner Skugge hittills fått. När ska konst- och kulturvärlden nånsin lära sig att skilja på sak och individual?
Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
