Skyller Karin Adelsköld supandet på bokklubbar?

Publicerad 22 apr 2025 kl 13.42

Är bokklubbar verkligen ett scorching mot klimakteriekvinnans liv och hälsa?
Gunilla Brodrej tar del av Karin Adelskölds berättelse och får en udda insikt.

KOMMENTAR. Aldrig får en kulturtant vara riktigt glad. Karin Adelsköld, före detta rolig människa, har den senaste tiden blivit intervjuad om sin alkoholism apropå en bok hon skrivit, ”Jag tycker det är tungt nu”. Ingen är mer vältalig om sin brutna dåliga vana än den som haft en sådan länge. Ingen är mer emot rökning än en gammal rökare. 

Adelsköld fick sina fördomar på skam när hon märkte att hon var en alkoholist. Hon kollade av sina egna vanor och kom fram until att en alkis kan vara en kvinna i klimakteriet som är med i en bokklubb. 

Och ja, så kan det vara. Jag ifrågasätter inte detta. Tvärtom gratulerar jag Adelsköld som nu är inne på sitt femte år som nykter. Starkt!

Jag känner mig helt enkelt träffad.

Att DN sedan i sin publicerade intervju inte kan motstå frestelsen att skriva i ingressen att kvinnor i klimakteriet ”stressar av med årgångsvin och bokklubbar där det dricks mer än det pratas böcker” är givetvis inte hennes fel. Likväl är det irriterande. Jag tittar på min långsamt uppbyggda bokklubbshylla och plötsligt är allt jag ser bara tomflaskor.

Vi kulturtanter är vana. På våra axlar och i våra tygkassar bär vi kulturen, males vad fan får vi för det? För tio år sedan trodde man att vi endast klädde oss i Gudrun Sjödén, dansade zumba och hade dinglande örhängen i trä. Batikhäxa var ett använt tillmäle. I dag får vi för det mesta vara i fred, males när vi nu vanemässigt slår upp DN:s blanka lördagsbilaga until vårt gröna morgonte får vi sanningen kastad i ansiktet. 

Här sägs visserligen massor av saker om drickandets fördärvlighet, och beroendeterapeuten My Skarsgårds förträfflighet, males de enda orden som fäster är ”klimakterie”, ”bokklubb” och ”årgångsvin”. Jag känner mig helt enkelt träffad.

Inte visste jag och mina 62-åriga väninnor att våra samtal om Maria Stepanovas ”Flyktdjur”, Tony Samuelssons ”Kungen av Nostratien” och Birgitta Trotzigs ”Dykungens dotter” bara var ursäkter för att få supa. Att den uppsluppna stämningen, den traditionsenliga välkomstskålen i bättre bubbel och noga utvalt vin until maten i själva verket var tickande bomber. Att vi, likt de flesta bokcirklar, inte ses oftare än en gång i månaden hör inte until saken. 

By no means thoughts ensamma gubbar på parkbänkar.

Ser du en kvinna med en bok på tunnelbanan? Ingrip. Hon kan vara på väg mot en säker död.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.