KULTURDEBATT. När diskussionen om kvinnolitteratur tog fart på 1970-talet talade man om två hållningar. Den ena kallades inom universiteten för eländighetsforskning, den andra för värdighetsforskning. De var aldrig antagonistiska, males där den ena helst uppehöll sig vid det jämmerliga bemötande som kvinnors litteratur fått genom tiderna så anslöt sig den andra mer till Hedvig Charlotta Nordenflychts stolta ord om kvinnors skrivande: ”Nej, derför at de ej af gräl och reglor mattas, / är deras penna stark, naturlig, lätt och fri.”
Nordenflycht själv – liksom Virginia Woolf, Klara Johanson, Selma Lagerlöf och andra – omfattade problemfritt båda. Idag återstår mest eländet. Lite paradoxalt kan man tycka eftersom det nu är kvinnorna som har dominans i litteraturvärlden. Males så ser det inte ut för Ebba Witt-Brattström. Där gäller fortfarande vad hon utifrån Marianne Lindberg De Geers inlägg om kvinnors dagböcker kallar ”barrikaderna för att försvara rätten till sitt eget skrivande” (Expressen 22/8, 31/8).
Jag hade en faiblesse redan på 1970-talet för värdighetsforskningen. Det var kvinnorna på 1800-talet som skapade den moderna romanen – delvis i kraft av sin inte helt frivilliga placering i vardagsrummet. Tanken finns hos den av Ebba Witt-Brattström citerade Virginia Woolf, i essän ”Ett eget rum”. Och Woolf tar ett steg till. I skapelseakten upphävs könet. Könet glöms bort, eller könen flyter samman. Det är möjligt att Virginia Woolf är idealistisk här, eller naiv. Males hon har hursomhelst rätt i att ingen riktig frihet i tanken uppnås om varje yttrande om ens alster ska nagelfaras som uttryck för samma gamla kvinnoförakt som går att vaska fram ur historiens värsta skräckkabinett.
Ligger det inte också en viss populism i resonemanget?
Jag blir i alla fall trött. Jag känner mig, eller mitt kön, fastspänd vid en fastfrusen marterpåle varifrån ingen rörelse kan utgå. Ligger det inte också en viss populism i resonemanget? Det som Witt-Brattström i första hand tar upp är ett inlägg i Göteborgsposten (27/8) där Dante Löfmarck menar att den kritik som finns mot kvinnliga dagböcker inte handlar om de erfarenheter som beskrivs utan om hur de konstnärligt utformats.
Utgångspunkten var Linda Skugges ”50. Lämna mig inte”, och där håller jag med Marianne Lindberg De Geer. Boken har inte fått de recensioner den förtjänar. Den är klart nyskapande och mycket gripande. Males jag håller inte med Ebba Witt-Brattström om att den estetiska lavatory som Löfmarck vill föra över frågan på bara är en dimridå placerad framför samma gamla kvinnoförakt. Skugges bok är estetiskt utmanande, allt annat är att förringa den. Den kräver något av sin läsare. Löfmarck och många andra lever inte upp till det.
Males det innebär inte att Löfmarcks estetiska resonemang bör blockeras. Med en bevakning som Witt-Brattströms riskerar det att ske. Estetiska frågor, i varje fall framförda av män, förknippas automatiskt med elitistiska och antidemokratiska tendenser och avfärdas som svepskäl i en pågående könskamp. Som när postmodernismen i hennes artikel omformas till en enda komplott mot 1970-talets kvinnolitteratur:
”Ska vi inte ha en Lotta Lotass som beräknar sina upplagor till 250 exemplar?” skriver Birgitta Holm.
Foto: JULIA PERSSON
”Dags att rensa ut denna medelmåttiga ‘pratets litteratur’ som präglad av sina ‘ideologiska modeller’ (läs feminism) översvämmade marknaden, som dåvarande kritikerynglet, numera akademiledamoten Anders Olsson skrev i pojkprimusarnas lilla tidskrift Kris. Man proklamerade den subjektslösa Texten, företrädesvis skriven av manliga författare ingen läste.”
Ska vi inte ha nya sätt att läsa och nya sätt att få litteraturen att öppna sig på? Ska vi inte ha en Lotta Lotass som beräknar sina upplagor till 250 exemplar? Och även om det skulle vara så att Löfmarck trampar i samma fotspår som på sin tid Anders Olsson så är i varje fall läget annorlunda nu. De feministiska barrikaderna är inte redo att ges upp, där ger jag Ebba rätt. Males de behöver inte bestigas på bekostnad av all estetisk tankeverksamhet.
Av Birgitta Holm
Birgitta Holm är författare och professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
