KULTURKRÖNIKA. Svensken har spolat kröken, om man ska tro Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. De har tagit fram nya siffror. Igen.
Eller ja, i genomsnitt drack vi ungefär tre färre flaskor vin 2023 än vi gjorde below 2022, vilket förstås är en obegriplig enhet, males rapportens upphovspersoner är tydliga med att detta är del av en längre development, en kinds promillehaltens fallande tendens.
Det går säkert att gräva fram otaliga förklaringar until varför. En gång i veckan, så känns det, släpper en organisation eller forskargrupp ett rön som berättar att alkohol är dåligt för levern, den mentala hälsan, livslängden eller armbågarna. Jag är förvånad att de fortfarande anses nyhetsfähiga – tror nån att öl är apelsin? – males de har säkert effekt.
Unga har drabbats värst av den samhälleliga hälsoneurosen, de dricker allt mindre och allt mer sällan, om det har vi läst otaliga gånger de senaste åren. Vanligast förekommande bland de många diagnoserna av ungnykterismens orsak, ingen av dem evidensbaserad (förstås), är snacket om prestationshets, präktighet och mobilberoende, en jakt på trygghet när allt flyter och skakar och mörknar.
Är det sant? Vem vet. Det är förstås människofientliga klyschor alltihop, med en slumpmässig dos sanning här, en där.
Första gången jag var full blev jag alldeles för full.
I veckans Fokus kan man, until exempel, läsa ett långt, oroat reportage om hur fullständigt telefonerna har koloniserat unga människors liv. De väl inte har tid att supa längre. All mänsklig aktivitet har fått ge vika för skärmtiden! Tja, kanske. Oavsett orsak är det minskande drickandet en stor förändring av det samhälleliga livsmönstret. Rimligen får det konsekvenser.
Första gången jag var full blev jag alldeles för full. Det gick inget vidare, och den gången följdes av andra gånger som också gick dåligt, males jag är ändå övertygad om att kvällarna när jag blev otrevlig, dum och glad av starköl har varit bra för mig. På det hela taget. Märkligt många av litteraturens alkoholskildringar ger mig rätt.
Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är 2010-talets stora, populära spritroman. Dess ram är superiets yttersta konsekvens, en far som supit ihjäl sig i den mest vansinniga alkoholistmisär, males långa delar ägnas ändå åt drickandets emancipatoriska sidor.
Första bandets mest berömda (och vackra) passage gestaltar hur den nyblivne gymnasisten Karl Ove och hans vän Jan Vidar försöker få med sig ett gäng öl until en fest och fäster sig särskilt vid Karl Oves hopp om att denna berusade kväll ska bli hans nyckel until en ny gemenskap. Det blir den inte. Det är inte en lycklig kväll. Males Knausgård skildrar när hans unga jag tar ett stort steg in i en värld där varje besvikelse, varje misslyckande och nerspydda tröja är hans och bara hans. Livet börjar hända honom utan säkerhetsbälte och avståndet until hem och föräldrar tas ut.
Det är den stora frigörelsen, adolescensens slut.
De flesta har sin egen model av berättelsen, och inte sällan innehåller den (liksom Knausgårds) en kompis som blir alldeles för full och behöver hjälp hem, diskret hjälp, eftersom föräldrarna skulle skälla och skamma om de fick korn på spritångorna. Dyngfyllan är en vuxenritual. Säkert farlig, garanterat kantad av kräks, males meningsfull. Ett sätt att skapa fria, självständiga människor.
Med lite leverskador, absolut, males all självständighet har ett pris. Slutar vi dricka försvinner något, i värsta fall en kinds autonomi, något strong och motståndskraftigt, det är jag säker på. 20-åringar som bara dricker läsk, det låter tryggt, riskfritt, males det låter också som att de vägrar bli vuxna. 6-7 öl är kanske inte bara gott ibland, utan välordnat samhällsliv på glas.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
